Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 1 juli 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Världen av i dag är befolkad av människor som är mentalsjuka, prostituerade, missbrukare eller så har de någon form av avvikande sexuell läggning och springer omkring i sparkdräkter av läder. Så verkar det åtminstone vara om man går på fotoutställning.
En gång i tiden var fotografin ett stort steg framåt. Människan kunde på ett mer exakt sätt få veta hur världen var beskaffad, och vilken nytta skulle inte de stora fotoreportagen kunna göra i dag när världen blir allt mer komplicerad? Men den som bläddrar i dagens fotoböcker (fast bläddra är kanske litet svårt — en del är så stora att man behöver en gaffeltruck när sidorna ska vändas) kommer inte att möta denna komplexa verklighet. Visst finns vi vanliga människor med ibland. Någon gång kan vi till och med ägnas en hel fotobok. Den uppburne fotografen Lars Tunbjörk har till och med ägnat oss två olika projekt. I ”Landet utom sig” framställs vi som inte är missbrukare, prostituerade eller sexuellt avvikande som ensamma, isolerade individer utan kontakt med vare sig varandra eller världen. Tillvaron är absurd intill obegriplighet och vi är alla något slags fångar på dagiset, arbetet och lekplatsen — eller bakom skrivbordet som i Tunbjörks senaste verk ”Kontor”. De verkligt fria i den moderna fotografin är de som tar en sil, blåser en torsk eller förlorar förståndet. De blir ett slags hjältar.
Själv fattar jag ingenting — utom att allt är Christer Strömholms fel. Han var först med att från samhällets gråzoner vandra in i mörkrummet — och som det står i motiveringen till ett av de många pris han fick: ”Strömholms bildvärld berättar om konstnärer, författare, prostituerade och transsexuella, plågade barn och vuxna utstötta eller frivilligt avvikande.”
Det där har ju visat sig vara en lukrativ nisch — så efter Strömholm kommer Anders Petersen, Lars Tunbjörk, Jan Henrik Engström och ett halvdussin till. Man får förstå att den svenska mental- och missbruksvården har omsorgsproblem — personalen kommer väl inte fram i korridorerna på grund av alla fotografer som står där och häckar.
De svenska ”kamraterna” verkar i en internationell tradition med namn som Nan Goldin, Mary Ellen Mark och Cindy Sherman — och i deras alster är vanliga människor inte bara förvirrade, fångna och ibland lätt korkade — de är också alltid feta, oftast högerradikala och beväpnade — samt alltid otvättade. Världen utanför Sveriges gränser ser ju inte ut riktigt på det sättet för de som bemödat sig om att besöka den, i stället för att bara betitta den på Kulturhusets utställningar.
Jag tror allting gick snett när fotograferna började betrakta sig som konstnärer, som ju per definition alltid liksom är litet, litet finare. De har några hekto mer själ än vi andra och därför måste vi framställas som kontorsslavar eller salongsberusade utegrillare. De som har blivit galna har inte uthärdat denna vardag och därför finns ett band mellan konstnären och den som står utanför.
Så det är dags att återupprätta de ordentliga fotoreporta- gen om det som händer på riktigt här hemma och i resten av världen. Det finns fotografer som Jens Assur som förstått detta. Men det är de andra som får mest uppmärksamhet och de flesta av priserna. De som är missbrukare, horor eller galna behöver vård. Alla vi som är litet fyrkantiga förstår det mer än väl — eftersom vi i vår vänskapskrets har de som är både det ena och det andra.
Vad vi inte förstår är varför dessa samhällets olycksbarn ska avbildas och betittas. De är värda ett bättre öde än att få vinskvalp på sina porträtt under någon vernissage.
Boris Benulic
Kommentar: Överheten gillar att vi i konsten framställs som svaga och ömkliga, med klena kroppar, sorgsna ögon … vi ska gärna ligga där i pölar av våra egna kroppsvätskor eller andra okända trögt flytande ämnen. Tanken är att vi ska känna vanmakt … och fruktan för att själva hamna i samma situation.
Klassisk misärporr är fotografierna från depressionen i USA — många av de bilderna har gett oss vår bild av människorna och deras hårda liv i 1930-talets USA.
När man för några år sedan gick igenom de arkiverade negativen från de fotografer som Roosevelt-administrationen skickat ut för att skildra och föreviga fattigdomen och hopplösheten visade det sig att där fanns många foton som aldrig publicerats.
Det som kännetecknade dem var att de ofta visade människor som log och skrattade, de kramades och kysstes, där fanns lekande barn, stojande tonåringar, svärmande unga människor … och där fanns en stolthet och styrka.
De bilderna valdes alltså bort.
Fel verklighet.
Leave a Reply