Kanske har Leif Zern rätt:
“Teatern kan aldrig befria sig från skådespelarna”.

Men … ser man på svensk teater i dag så rör det sig väl mest om harmlösa musikaler samt dramatik som utgår från den övre medelklassens neuroser, ångest, och känslor av skuld (för svält, slaveriet, krig, klimat och förstås … avsaknaden av fritidsgårdar i förorterna).

Så … teatern har ju uppenbarligen lyckats befria sig från verkligheten … varför då i framtiden inte också från skådespelarna?