Bagerierna tävlar om den godaste – eller mest oväntade – semlan. Inför årets fasta åt jag min årliga ranson under loppet av fyra timmar, och hann med rätt många. Sedan var det stopp – dags för fasta. Men vilken sorts fasta?
Den kristna fastan sträcker sig fram till påsk och inleddes den 17 februari i Sverige med ätandet av den traditionsenliga semlan. Dock bör man notera att ”semla” numera kan användas för att beteckna det mesta; det finns croissant- och saffransbulle-semlor, tortilla-semlor och hamburger-semlor. Därför förvånades jag inte när jag häromdagen upptäckte semlor med hallonsylt och lakritsgrädde.
Den kristna fastans regelverk är lite olika från kyrka till kyrka.
Katoliker riskerar inte att gå hungriga under fastan. De anbefalles bara att i verklig mening fasta två gånger, på askonsdagen och långfredagen, och då får de bara äta en riktig måltid samt två mindre. De två mindre får sammantaget inte motsvara en full måltid.
Låter väl inte så betungande.
Jag har i 15 år levt enligt Ori Hofmeklers ”Warrior diet”, vilket innebär att jag bara äter ett mål mat om dagen, och då får äta under fyra timmar.
Möjligen kommer det därför endera dagen att dimpa ner en försändelse i brevlådan med Vatikanen som avsändare, och jag får veta att jag blivit hederskatolik på grund av mina kostvanor.
De katolska fastereglerna är tämligen generösa. Undvik kött på fredagarna.
Lite hårdare bud gäller för dem som är ortodoxa. De omvandlas under fastan nästan till veganer. På listan över föda som inte får serveras finns kött, de flesta typer av fisk, mejeriprodukter, ägg och ofta även olja och vin.
Martin Luther var en matfrisk herre som lovordade middagsbordets fröjder, så det är kanske inte underligt att de lutherska kyrkorna saknar regler för vad man får och inte får stoppa i sig under veckorna fram till påsken. Däremot uppmuntrade man i de lutherska kyrkorna församlingsmedlemmarna till intensifierad bön och stillsam begrundan under fastan. Kanske ett listigt grepp – den som går in i en fasteregim riskerar att hela tiden sukta efter mat. Det kan göra det svårare att fokusera på andligheten när tankens klarhet störs av kurrandet från magen.
Men inte ens i katolska eller ortodoxa länder är numera fastan något som lever i människors vardag. Samtidigt står vi inför något synnerligen paradoxalt i västerlandet. Mängder av människor följer – liksom jag – en diet som är mycket strängare än någon kristen riktning anbefaller; vi gör det dessutom året om. Varianterna är många. Förutom den jag tillämpar finns exempelvis 16:8-metoden, som innebär fasta sammanhängande 16 timmar per dygn, ätande tillåtet under åtta. Där finns också 18:6-typen och, kanske vanligast, 5:2-dieten: ät normalt under fem dagar i veckan och begränsa kaloriintaget under två dagar (till 600–800 kalorier).
Västerlandet i dag kan därför sägas kännetecknas av att allt färre lever enligt någon kyrkas föreskrifter. Om vi ser på Europa så gick en tredjedel av kontinentens invånare i kyrkan minst en gång i månaden på 1960-talet. I dag en tiondel. Då ska man också betänka att det är en genomsnittlig siffra; i vissa länder är antalet nere på fem procent.

Tittar man på marknadsundersökningar som uppskattar antalet som följer mer avancerade dieter, och lägger ihop anhängare av periodisk fasta, ketodiet och paleodiet, blir det genomsnittliga talet i Europa ungefär 20 procent. Om vi till detta sedan lägger dem som följer andra typer av dieter, som ”medelhavsmat” eller ”japansk diet”, kan vi nog lugnt utgå från att det är långt fler som reglerar sitt kosthåll på sekulära grunder än det finns kyrkobesökare och följare av den kristna fastans föreskrifter.
Kyrkofäderna menade att fastan skulle lösgöra energi som skulle göra det lättare för människor att utvecklas andligen. Så även om antalet kyrkobesökare drastiskt hade minskat kanske de ändå skulle känna sig nöjda med att allt fler ägnar sig åt någon sorts fasta.
Själv kan väl jag inte riktigt säga att jag ser tecken på den nyss nämnda andliga utvecklingen i västvärlden, och kanske gör inte dagens kristna ledare det heller. Fasteförmaningarna åtföljs nämligen ofta i våra dagar av förslag på att den som iakttar fastan också ska minska sin skärmtid och lägga ifrån sig mobilen, stänga av datorn och definitivt inte sträcktitta på streamade serier.
Men samtidigt i Silicon Valley, världens centrum för utvecklingen av allt som har att göra med att miljarder människor tillbringar mycket tid framför en skärm – där är fastandet nästan en religion. Olika former av periodisk fasta anses stärka kropp och psyke hos programmerare och utvecklare så att de klarar av att arbeta 80-timmarsvecka året om. Fascinerande nog kombineras detta med något man får gå långt tillbaka i den kristna fastehistorien för att finna: tron på att isbad och kalla duschar stärker kött och ande.
Forna tiders munkar verkar på något sätt ha återuppstått i Silicon Valley; de arbetar hårt, fastar året om och badar kallt.
Vi får se om det är till båtnad för oss andra.

(Publicerad i Epoch Times 8 mars 2026)