En gång i tiden spred Sverige upplysning, vetenskap och ingenjörskonst över världen.
I dag har landet istället blivit en plats dit invånarna i resterna av gamla imperier tar sin tillflykt för att försöka ta kontroll över någon form av landmassa där naturrikedomar och invånarnas arbete kan användas för att bekosta en behaglig levnadsafton.

I går meddelades det oss att “det afghanska, persiska och kurdiska nyåret Newroz/Nouroz som infaller vid vårdagjämningen samt den indiska ljusfesten Diwali som firas på hösten” numera ingår i “Sveriges kulturarv”.

Påbudet kom från “Institutet för språk och folkminnen, Isof, som har hand om listan över Sveriges immateriella kulturarv.”
En “senior rådgivare” på Isof har i medierna förklarat tilltaget:

“Syftet med den här förteckningen är ju inte att lyfta fram just kulturarv som ska vara svenska, utan det är att lyfta fram kulturarv som utövas i Sverige. Så de behöver inte ha ett svenskt ursprung.”

Det räcker alltså med att någon utländsk rit eller sedvänja utövas någonstans i Sverige för att det ska räknas till det svenska kulturarvet.
Det må jag säga … den ribban är så lågt placerad att den kan betraktas som nedgrävd i ett jordlager strax ovanför magman.

Det intressanta är att de uppenbart utländska högtiderna newroz och diwali har sina rötter i kulturer som en gång utvecklades i imperier som kännetecknades av sin civilisation, makt och styrka.
Men det är ju ett tag sedan persernas storkonung Dareius I härskade, eller sedan kurden Saladin styrde Ayyubriket … och rätt lång tid har förflutit sedan Ashoka härskade över Mauryaimperiet.

Lite vackert är det väl att de mycket sentida ättlingarna till storslagna högkulturer som redan för väldigt länge sedan förvandlats till moraliska och intellektuella sumpmarker på grund av islams utbredning eller påverkan (på den indiska subkontinenten) vill fira sina gamla högtider i Sverige.
Men varför ska det numera betraktas som en del av det svenska kulturarvet?
De befinner sig ju här för att de tillhör kulturer som gick under för århundraden sedan, och som bara innehåller skärvor av det som en gång var vackert och storslaget?

Enda slutsatsen kan bli att Sverige utvecklats till en slags högkulturernas elefantkyrkogård; hit kommer de för att vifta med snabeln en sista gång innan de lägger sig ner för att somna in, inte i banjanträdets skugga utan under lindars djupa grönska.

Dock har tydligen de svenska politikerna och byråkraterna bestämt sig för att dessa utslagna kulturer absolut måste hållas vid liv och därför har påbudet kommit om att de tillhör det svenska kulturarvet, och därför kan utövarna givetvis erhålla stöd för att genomföra sitt firande.

Ett annat döende imperium är det amerikanska – det är väl därför Sverige enligt DCA-avtalet skänkt USA plats för upprättandet av 17 militärbaser.
Som sagt … det är hit de alla kommer.

Men visst … då har jag ett förslag. Vidovdan bör omgående förklaras vara en del av det svenska kulturarvet. Vidovdan firas av sydslaver och serber 28 juni till åminnelse av slaget på Trastfältet 1389.
De serbiska styrkorna under kung Lazar mötte då det framryckande osmanska väldet styrt av sultanen Murad I.
Själva slaget kan betraktas som oavgjort, men innebär ändå en så kraftig försvagning av det serbiska kungariket att det senare kom att duka under för osmanerna.
Men historiskt sett medförde drabbningen att den osmanska expansionen stannade upp, och västeuropa kunde andas ut.

Så … det vore väl rimligare att Vidovdan – enligt de regler som numera gäller – ingick som en del av det svenska kulturarvet än att den indiska ljusfesten diwali gör det – de serbiska böndernas och aristokraternas offer på slagfältet fredade övriga Europa.

Men … de reglerna är ju helt absurda …. så vare sig jag eller någon annan jugge skulle komma på tanken att kräva detta.
I det svenska kulturarvet bör rimligen bara sådant ingå som växt under seklernas gång i just Sverige.

Givetvis ser vi med rötter i det forna Jugoslavien med beundran på vissa inslag i den svenska historien – till exempel Linköpings blodbad – men vi skulle ändå aldrig komma på tanken att integrera det med vårt eget kulturarv bara för att det i dag finns svenskar som jobbar på IKEA i Ljubljana.

Att nu diwali blivit en del av det svenska kulturarvet kan väl förklaras med att Tidöregeringen vill att alla underbetalda IT-indier som nu importeras ska känna sig välkomna.

Att newroz numera är en “svensk” högtid är väl en följd av att det kurdiska och iranska inflytandet i svensk partier är så stort … deras farföräldrar och föräldrar förlorade politiska strider i sina hemländer – och kom till Sverige för att få en fristad, men de kom till ett land där överheten föraktade det egna arbetande folket, och gjorde allt för att ersätta den urgamla bondefrihetens och arbetarrörelsens moral och ideal … så det är klart att de hitkommandes barn – som Lawen Redar eller Nooshi Dadgostar – såg möjligheten att förverkliga förfädernas drömmar … på en helt annan plats.

Nåväl … 28 juni närmar sig, dags att fylla på lagret med bixaljus, jag har tömt det under firandet av 8 februari och 27 april.