Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 17 juni 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Ordförande Mao Zedong sa en gång att ”kvinnorna bär upp halva himlen”. Som så ofta fanns det en liten varning dold i ordförandens budskap. Den som inte inser hur viktiga och betydelsefulla kvinnor är kommer en dag att få uppleva hur halva himlen störtar ned och träffar en i huvudet. Och det gör ont. Väldigt ont.
Nu finns det ju institutioner, lagar och ombudsmän som ska ta till vara kvinnors intressen. Men de verkar mest tillvarata sina egna intressen — det är oftast ingen underbetald syssla att ägna sig åt kvinnofrigörelse — alltmedan den offentliga sektorns trälhär av kvinnor arbetar allt hårdare utan att få så nämnvärt mycket mer i lön.
Inte lär systrarnas befrielse gå snabbare av att KUG (Kvinnor utan gränser) bildats. Det är de gamla ”stödstrumporna” som dyker upp igen. Strumpor tenderar ju att försvinna i tvätten, synd att det inte är likadant med ”stödstrumporna” i den politiska debatten.
Senast de var ordentligt synliga presterade de ett upprop till Mona Sahlins försvar — och där kan vi ju tala om utsatt kvinna. Glöm indiska kvinnor som tvingas bära några ton tegel om dagen, glöm ukrainska tonårstjejer som skeppas som boskap ut i Europa för att säljas som horor, glöm de ensamstående morsorna som inte klarar sin försörjning fast de jobbar och jobbar och jobbar.
Nej — vad var väl deras kval jämfört med Sahlins — en kvinna som inte lyft ett finger för de kvinnor som slavar i den offentliga sektorn.
Och så där är det tyvärr med det här gänget — det de kämpar för är sin och sina kompisars rätt att bli ministrar, professorer och mediepersonligheter. Det är det som är den kvinnokampens mål.

Men kvinnornas befrielse kommer — och den kommer av två skäl. Inte på grund av att det snackas en massa på seminarier eller skrivs ännu mer på kultursidorna. För det första är det ekonomiskt nödvändigt. För det andra har kvinnorna i sin undanskuffade position samlat på sig så mycket oanvänd styrka, kraft och kompetens som bara väntar på att användas. De företag som inte förstår det här kommer i konkurrensen att få smisk på rumpan av de företag som fattat.
I mitt företag är 70 procent av de anställda kvinnor och de innehar också de flesta chefs- och ansvarspositionerna.
Så är vi också det snabbast växande företaget i vår bransch.
Tjejer är bättre på att ta kritik än män. De skyller inte ifrån sig på samma sätt om de gjort fel. Och de har inte samma behov av att bli ständigt bekräftade.
Men det man ska komma ihåg som manlig arbetsgivare är att man ska ställa samma krav på kvinnor som på män. Inte hålla på och dutta och utgå från att kvinnor kan och orkar mindre, och sedan jämra sig när de presterar mindre. Det ställs helt enkelt för litet krav på kvinnor på många arbetsplatser.

Häromveckan träffade jag den konsult som tar hand om rekryteringen. Han har vid det här laget lärt sig profilen på dem vi söker. Kvinna, gärna mamma. Är de inte mammor får de gärna vara i fertil ålder. Det finns inget fånigare än arbetsgivare som är rädda för att de anställda ska få barn och försvinna på ledigheter. Det är ju bara att ge dem möjlighet att jobba under ledigheten. Kvinnor klarar sådant. Barn är inget hinder. När konsulten slagit igen anteckningsboken kom jag på en sak till:
— Hon får gärna vara ensamstående mamma!
Klarar man det i dagens Sverige, och dessutom får makt och ansvar på sitt jobb, då får man en anställd som går igenom kevlar-armerad betong — samtidigt som de bidrar till att hålla upp halva himlen.

Boris Benulic

Kommentar: Vår tids feminism växer sig stark och vinner anhängare i länder där antalet riktiga män befinner sig i sjunkande.
I viss mån är denna rörelse en begriplig reaktion mot i alla avseenden förslappade karlslokar, men den behöver ju inte innebära att man vänder sig mot manlighet — det borde rimligen innebära att man istället vänder sig mot bristen på riktiga män.
Att så inte sker beror på att politiker och byråkrater ser en möjlighet att utvidga sitt inflytande — därför underblåser de feminismen så att kvinnor ska ty sig till staten istället för att som starka kvinnor ingå i parbildningar.
Det finns dock ett stort antal kvinnor som reder sig och sina barn själva — och en klok företagsledare inser att de oftast blir väldigt bra medarbetare.