FOMO (alltså Fear of missing out) är rädslan för att hamna utanför – är en sorgligt styrande faktor i många unga människors liv. Tänk om kompisarna hittar på roliga saker som man missar? Kanske har man rentav inte blivit inbjuden därför att de redan hunnit glömma vem man är eftersom man inte kunde delta på förra tillställningen?

Man ska inte underskatta FOMO-känslans kraft. Människor i gemen vill tillhöra en flock. Men än mindre ska man underskatta AE-känslan … den där ständiga förnimmelsen av att vara “Always Excluded”… ständigt utestängd.

En stor del av den nyliberala högerns första generation verkar ha fötts som AE-människor, och därmed konstant känt sig ställda åt sidan. Alltid stående sist kvar när lag skulle väljas i skolgymnastiken, partyn som alltid verkade pågå utan att de bjudits in, sena tonår när alla andra kom hålögda och utfestade till måndagens lektioner (även i högstadiet) medan AE-killen eller tjejen ägnat sig åt … ja, lite oklart vad … kanske en fåfäng jakt efter lösgodis? Just frånvaron av lösgodis i den form som i dag är vanlig verkar ha plågat de unga AE-människorna svårt. När lösgodis i stora mängder blev vanligt började de tala om att äntligen var Sverige inte längre som DDR – sosseväldet hade brutits. Men vid den tiden hade också de unga AE-människorna blivit nyliberaler och ofta förläst sig på Ayn Rand. Inget ont om Ayn Rand, men det är som med Bibeln – det är inte givet att Rands romaner är lämplig läsning för den som inte riktigt är i psykisk balans och känner sig underskattad och missförstådd … det kan leda till idéer om att man själv är väldigt speciell och överlägsen … och att det är orsaken till att omgivningen liksom inte bryr sig om en.

AE-ungdomarna blev alltså nyliberaler och valde att skylla sin känsla av utanförskap på sossarna. Det är ett vanligt fenomen att man skyller på “strukturer” (fråga valfri västerpartist) … i detta fall användes det som förklaring till att de unga nyliberalerna inte kunde uppgå i alla de roliga, festande gemenskaper som alla andra verkade ingå i. Det ansågs vara sossarnas “förbudssamhälle” som orsakat att nyliberala ungdomar fick sitta ensamma på lördagskvällarna … och alla andra kvällar.

Ur detta växte nyliberalernas stora kampfrågor, typ: bort med Systembolaget, låt alkohol säljas överallt, legalisera alla droger, inga reglerade öppettider på krogarna.
Ståndpunkterna då (och nu) är lika obegripliga.
Nyliberalerna valde att ta kamp i sina hjärtefrågor genom att öppna svartklubb.
Vilket egentligen bara visar hur isolerade de var från samhället.

Svartklubbar existerade redan överallt. I det Eskilstuna där jag växte upp fanns det åtminstone tre – dock definitivt inte drivna av nyliberaler – och när jag kom till Stockholm var utbudet än större av krogar som i lönndom höll öppet när alla andra stängt … inte heller de drivna av nyliberaler.

Och aldrig under mitt långa liv har jag mött någon som haft problem med att få svinga en bägare på grund av någon reglering eller lag.
I dag är dessutom det mesta på området avreglerat och sprit, vin och öl flödar fritt. Ändå fortsätter nyliberalerna att bråka om att floden måste avregleras än mer. Bort med varje fördämning.

En av de envisaste är Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch … ja, ni vet killen som ståtar med en mustasch av den typ tyska porrskådisar hade på 80-talet. Kanske tänkte han då det begav sig att om han anlade en snorbroms skulle han också få ligga – lite fint att han behållit den. Vad det beror på vill jag inte spekulera om, en ledtråd kan vara att Jens Liljestrand också har en. Men … tillbaka till alkoholregleringarna. Så fort det stundar en helg publicerar Kopsch bilder i sociala medier på hur han står framför en stängd Systembolagsbutik … det hela åtföljs av en deprimerad liten text om hur helgen är förstörd, och hur sosseriet och förbudssamhället gör Sverige tråkigare och gråare.

Lika märklig har nyliberalernas kampanj mot “dansförbudet” på restauranger och kaféer varit.
Har någon av er någonsin mött en person som jämrat sig över att de inte kan få spontandansa på sin kvarterskrog eller på närmsta konditori?
Och om ni har det säkert varit en nyliberal.

När regleringen om krav på danstillstånd avskaffades 2023 betraktades det som en stor seger av nyliberalerna och justitieminister Strömmer var mäkta stolt … man kan väl kanske tycka att han (och nyliberalerna på Timbro och ledarsidor) borde varit mer fokuserade på att få stopp på gängmord, skjutningar och sprängningar … men kanske tänkte de: “Om de klankriminella får dansa fritt kanske de till slut skuttat och hoppat sig så trötta att de inte orkar avfyra sina automatvapen”.

Det är således inte så att nyliberaler hatar förbud och regleringar … de har bara växt upp med en stark känsla av utanförskap (vilket alltså till stor del kan förklaras med deras personliga egenskaper – inte med samhällets strukturer) – detta sinnestillstånd skapade karaktärer som kände en aversion mot allt som präglade det svenska samhället. Ur detta växte nyliberalernas passion för öppna gränser och massinvandring.

Idéen var – och är – att om bara hundratusentals migranter kommer till Sverige så byts allt det gråa ut mot färgprakt och levande kulturer och roligare mat.

Nu har vi begåvats med massinvandring i 20 år och resultatet blev väl inte det önskade – men det märker inte nyliberalerna eftersom de är fortsatt isolerade från samhället – numera inte sittande i pojk- och flickrum utan i bunkern på Kungsgatan 60 eller i redutterna på huvudstadens ledarredaktioner.

Ur detta tillstånd har det växt fram en samhörighet mellan opinionsbildare i “vänstern” och nyliberalerna, och ibland blir det uppenbart tydligt som när Kopsch står och serverar i baren på tidningen Flammans, Cogitos och Katalys 1:a majfest, eller när opinionsbildare och politruker från “vänstern” födelsedagsfestar med nyliberaler … kaka söker maka … två från samhället isolerade grupper har funnit varandra. Det som en gång var vänster har blivit ”vänster” efter att ha förlorat alla band med det arbetande folket, och är numera en intresseorganisation för lazzaroner.

Men denna utveckling är inte en följd bara av att lite konstiga personer med en märklig självbild komna ur olika politiska läger funnit varandra – det är i första hand ett resultat av att dessa grupper fått plattformar på grund av att de tjänar större och mäktigare intressen.

De som påstår sig vara “vänster” får medel till sina tankesmedjor av det socialdemokratiska partiet som vill ha propagandister för öppna gränser eftersom det fyller på deras valmanskår.
De svenska kapitalisterna ser också med välbehag på att gränserna är öppna – då väller det in personer som kan urholka de landvinningar som fackföreningsrörelsen en gång drev fram, och vi får en stor amorf massa av daglönare … och de som inte vill arbeta får leva på bidrag.
Och en stor massa som lever på bidrag är något som den statliga byråkratin ser på med välbehag, då kan den kräva mer resurser och fortsätta växa.

Denna ständigt växande statliga byråkrati vänder sig inte nyliberalerna mot. De för inget krig mot de skatter som tynger arbetande människor – och som förslösas. Det enda nyliberalerna för krig mot är regleringar av restaurangnäringen … årligen kommer Timbro med ett manifest om att “Stockholm måste bli roligare” … och det ska i första hand ske genom fler restauranger och pubar som får ha öppet så länge de vill … och så fler uteserveringar.
Kanske inte det som Stockholms invånare ser som regionens största problem.

Men vad arbetande människor anser är problem är aldrig något som bekymrat Kopsch&Co …. För dem är vanliga, arbetande människor något som bör bytas ut … mot andra.