Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 15 juli 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Kulturskribenter har aldrig sex. Eller så kanske de har det ibland, men väldigt sällan. För var skulle annars alla små kulturskribenter komma från? Att jag inser att kulturskribenters sexliv är ganska begränsat beror på att jag tuggat mig igenom en mycket märklig bok: ”The Sexual Life of Catherine M”. Den har i ett års tid debatterats vilt på franska, tyska och italienska kultursidor.
Catherine Millet, som skrivit denna självbiografi, har i några årtionden varit konstskribent och redaktör för en ansedd konsttidskrift, samt ansvarig för ett stort antal utställningar. Hur hon hunnit med det väldigt omfattande sexliv som boken handlar om är komplett obegripligt — för nu snackar vi om någon som verkar ha samlaget som livsuppgift.
Undrar om det finns en man söder om Hamburg och norr om Tunis som Catherine M inte kastat sig över? Fast hon verkar föredra att män kastar sig över henne och att de gör det i grupp — villigt har hon lagt upp sig för stora anhopningar karlar på bilhuvar, biljardbord, lastbilsflak, på en idrottsarena, i lagerlokaler, och mitt i en av dessa monotona beskrivningar inser jag att kvinnan ljuger och att kulturskribenter inte har sex. För om de hade det, så skulle de inte diskutera huruvida detta är stor litteratur eller inte, och om Catherine M lever som vi alla borde leva, så skulle de på grundval av sin egen erfarenhet inse att här var det något som inte stämde.

Det mest tydliga exemplet är när hon berättar om hur hon njuter av att ha analsex med 40 (fyrtio) män under en natt.
Jo, tjena. Det är ju bara att göra en enkel matematisk operation för att kontrollera trovärdigheten. Vi antar att en fransk normal natt är åtta timmar. Det innebär en ny man var tolfte minut. Om händelsen är sann, så måste man åtminstone beundra organisationsförmågan hos dem som deltog — komplexiteten i det hela får till och med Operation Ökenstorm att verka småskalig och illa planerad. Och om den är sann, så får vi också hoppas att Catherine M har ett höj- och sänkbart skrivbord på sin arbetsplats — för hon lär få arbeta stående resten av livet.
Så det som stör mig är inte att kulturskribenterna diskuterar huruvida det är rätt med fritt sex eller inte — det är att de inte förmår se igenom lögnerna. Till och med en katolsk biskop har i italiensk tv lugnt och belevat diskuterat med Catherine M om hennes hållning till livet är rätt eller fel. Men katolska biskopar har ju ännu mindre erfarenhet av sex än kulturskribenter.

Catherine M:s bok är typisk för en sorts böcker som ni alla bör undvika — och det är självbiografierna. Utgå alltid från att självbiografin är fylld av lögner och skriven av en ganska liten människa som tror att han är stor. Det är alldeles utmärkt om skribenter i artiklar och böcker väver in sin egen erfarenhet — men att sätta sig ned och sammanfatta sitt eget liv i bokform tyder på ett visst behov av samtalsterapi.
Om man gjort något stort här i livet, så kan man utgå från att andra kommer att skriva om en själv som person. Och om man saknar den insikten, så har man nog inte varit så stor som människa att man åstadkommit något av verkligt värde — för stora handlingar kräver ett mått av självdistans.

Så när ni köper böcker att läsa i hängmattan, välj inga självbiografier. Välj böcker av författare som ljuger ordentligt, men som inte låtsas att det är sant. Eller så väljer ni en faktabok eller en riktig biografi. Men självbiografier är litteraturens svar på Uppblåsbara Barbara, enda skillnaden är att författaren blåst upp sig själv för att få känna makt och njutning.

Boris Benulic

Kommentar: Man skulle ju kunna begära av mig att jag printade denna kolumn och tuggade i mig den … utan tillbehör … eftersom min bok ”Inte mitt krig” innehåller självbiografiska inslag.
Möjligen kan jag försvara mig med att där används det personliga i rapsodisk form för att belysa ett större samhällsskeende … och jag undviker medvetet det verkligt personliga som du aldrig kan skildra på ett sant sätt … och håller mig till sådant som i någon mening tillhör det offentliga livet.