Martin Wicklin har ett märkligt gott rykte som intervjuare. Mest beror det väl på hans inkännande sätt att muttra ”mmmhmhm”. Ett ljud han frambringar för att uttrycka förvåning över något som sägs av den han samtalar med – men ljudet ska också förmedla känslan av att Martin – och därmed vi lyssnare – fått höra en visdom uttalas av den på andra sidan bordet.

Fast … jag blir mer och mer övertygad om att Martin inte kan skilja på vilka tankar som är uttryck för vishet och vilket som bara är vissna.

I dagens intervju samtalar Martin med Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Denne förklarar för lyssnarna att det är bra med kultur och klassisk bildning – att kunna sin Homeros och Shakespeare, att behärska grekiska och latin – ger européer en gemensam kulturell grund att stå på. Världen blir därmed bättre.

Aha, men …

Så kan bara den säga som är obildad, och som saknar ett eget förhållande till kulturen, och som tror att han själv är bildad för att han läst managementböcker som förklarar att ”kultur är bra för företagsledare, de blir mer empatiska” … och dessutom har säkert Lars och frugan årskort på Operan som de kan vifta med för att visa att de minsann är kultiverade.

Men … det var höggradigt bildade människor som orkestrerade och deltog i de två största katastroferna i europeisk historia – det första och det andra världskriget.

Se bara på Tyskland 1914. En officerskår och en bildad borgerlighet som kunde sin Hegel, sin Nietzsche, och som lyssnade på Schubert, Wagner samt deklamerade Novalis och Goethe medan de vandrade ner i skyttegravarna.
Där på andra sidan slagfältet låg fransmän och tyskar i sina värn. De brittiska officerarna kunde citera antikens greker och romare … på orginalspråket, och de kunde sin Shakespeare och Chaucer. Fransmännens själar var marinerade i Voltaires och Montaignes tankar och de garnerade sina konversationer med citat av Molière och Racine.

Och vad blev resultatet?
Omkring nio miljoner döda soldater.
Så mycket för vikten av kultur, klassisk bildning och den påstått magiska förmågan att ena européer.

Strannegårds uttalanden om ”kultur” är bara ett papegojuttalande. Han har hört någon annan uttrycka dessa idéer och upprepar vad han hört … när tiden vänder kommer han att upprepa de tankar som gäller då … vilka de än är.

Men är då inte kultur och klassisk bildning viktigt?
Jag vet faktiskt inte.
Jag klarar mig inte en dag utan att läsa texter få andra verkar bry sig om – och som än färre verkligen verkar vilja förstå. Jag tror inte detta mitt behov – som alltid funnits där – gör mig till en bättre människa.
Men jag är rätt säker på att de som påstår att ”kultur” har en slags självklara terapeutiska effekter bidrar till att vi får en sämre värld, och när de påstår detta visar de bara paradoxalt nog sin egen brist på bildning.

(Och hur är det med Wicklin då? Jo, men han är väl en slags andra rangens papegoja … om de han intervjuar är att beteckna som gultofskakaduor är väl Martin närmast att beteckna som en nymfparakit som härmar den större fågelns läten.

Och den nya information Martin utvinner ur dem han samtalar med är av synnerligen begränsat värde … i dag fick jag veta att Strannegårds far kunde brista ut i gråt när han lyssnade på klassisk musik eller när han såg en gråsparv.

Wicklin är förvisso skicklig på att skapa en illusion av att vi lär känna den han samtalar med just genom att prata fram sådana oväsentliga anekdoter … men han ställer aldrig frågor typ:
”OK, Lars … du säger att kultur är viktigt … men hur var det med bildningsgraden under första världskriget?)