Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 30 december 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Ibland minns jag alla tillfällen då vi långt in på nätterna satt och diskuterade hur den sociala situationen borde vara när den väpnade revolutionen skulle inledas. Hågkomsterna dyker alltid upp när Säpos arbete diskuteras i medierna. Nu har ännu en utredning levererats om den svenska säkerhetstjänsten, och genast kommer alla dessa debattartiklar om hur hemskt det är att människor registrerats av Säpo och IB. Vari ligger det hemska?
Jag och mina vänner diskuterade som sagt den väpnade revolutionens nödvändighet och vikten av att införa proletariatets diktatur — en del ansåg att Pol Pots regim var föredömlig och alla ansåg att den stora proletära kulturrevolutionen i Kina var det närmaste man kunde komma paradiset på jorden.
Det hade varit tjänstefel att inte övervaka och registrera oss, och jag förutsätter att det står några hyllmeter med pärmar bara om mig i något arkiv. Allt annat vore oförsvarligt.
Vi var statens fiender, och statens fiender ska övervakas.
Att gamla vänsteraktivister i dag hycklande beklagar sig över att vi övervakades är fånigt — de försöker dessutom framställa det som att allt var så fint, stilla och demokratiskt i vårt arbete — som ett enda utdraget kyrkkaffe, fast utan småkakor då.
Jomenhejsan. Det är ju bara att läsa våra partiprogram och dokument. Det var väl det Säpo och IB gjorde, och så bestämde de sig för att de där gökarna ska vi hålla ett öga på. Ganska självklart. Om vi sedan utgjorde ett reellt hot eller inte är mindre intressant.
Märk väl; jag är fortfarande marxist, och anser att världen bör vändas upp och ned — om än inte med de metoder vi diskuterade på 1970-talet. Men för varje utredning som görs om säkerhetstjänsten blir jag allt mer fundersam över att vissa saker inte granskas.
För mot mina forna kollegers gnäll om hur deras liv och karriärer försvårats av övervakningen kan man ställa utvecklingen mellan 1975 och 1985. Då marscherade kadrer av unga maoister in i det svenska försvaret. De möttes med öppna armar av gamla kaptener och majorer. Äntligen några kullar med unga män som var lika antisovjetiska som de gamla befälen — för var det något vi maoister fruktade och avskydde så var det Sovjetunionen. Under detta decennium blev mängder av de pigga små svenska Kina-kommunisterna gruppbefäl, plutonsbefäl, en del blev jägare — vissa gick till och med på kadettskola.
Så den märkliga situationen uppstod att när de små maoisterna var på permission övervakades de av Säpo på möten och demonstrationer. Men innanför kaserngrindarna ut- bildades de i bästa sättet att genomföra eldöverfall.
Här inställer sig en intressant fråga som den senaste utredningen inte heller har berört. Antingen är det så att Säpo ansåg att maoisterna var totalt ofarliga — men som varje byråkratisk apparat måste de uppfinna ett skäl för sin existens, och det skälet blev maoismens påstådda farlighet. Krigsmakten fick aldrig pärmarna om oss.
Eller så är det så att Säpo verkligen faktiskt ansåg oss som farliga — men att krigsmakten mycket medvetet trotsade Säpo och utvecklade en helt egen politik där man ansåg att maoisterna var mycket lämpliga allierade, eftersom man hade en gemensam fiende i form av Sovjetunionen.
Och var utgångspunkten den att krigsmakten ansåg att socialdemokratin var för mjuk i ryggen mot ryssarna, samt att Säpo var inkompetent?
Frågor väl värda att granska i en utredning, i stället för att man än en gång ältar det som Folket i Bild/Kulturfront avslöjade redan 1973.
För kanske var det så att den svenska maoismen bara övervakades av en del av statsapparaten — medan den andra delen höll den om ryggen.
Boris Benulic
Kommentar: Svensk vänster menar aldrig vad den säger — därav förvåningen och därefter protesterna när de inser att de är övervakade. Men vad hade de väntat sig?
Man kan inte sitta i en studiecirkel och säga att staten är fiendens maktapparat och sedan bli överraskad när det faktiskt visar sig vara så.
Det är lika märkligt som när människor i dag tror att rättsapparaten är till för att skipa rättvisa.
Leave a Reply