Harry Potter-metoden att lösa problem har sedan länge ett starkt grepp om befolkningen – många tror att bara man uttalar rätt ord så kommer problemen att trollas bort.

Det kanske mest förekommande trollformelordet är “dialog”, men ordets magiska kraft är uppenbarligen begränsad; trots det finns det inte en enda makthavare – på någon nivå – som inte förklarar att de ska “Inleda en dialog” när problem påtalas för dem.

Lika populärt är det att tussa ihop politiska meningsmotståndare för att de ska föra en dialog – resultatet är paradoxalt nog mest givande för tittaren eller lyssnaren när deltagarna börjar kasta saker på varandra.

Allt detta “dialogande” vilar på många människors övertygelse om att bara man talar med varandra så löser sig alla motsättningar och problem.

Men dialogen är bara möjlig om de som deltar i den är beredda att lyssna på andra, om de tror att samtalet leder till att sanningen i någon fråga blir tydlig, svaren mer mer fullödiga.

Men … dialogen kräver också att de som deltar i den faktiskt har något att bidra med faktamässigt, att de utgår från verkligheten som den är beskaffad – eller åtminstone från vad de tror är fakta.

Dock är dialoger i Sverige i dag mest en fråga om att man – ibland skrikande eller gråtande – redogör för sina känslor … och så hoppas man vinna något med det.
Kanske man gör.
Men någon sanning har efter sådana övningar inte uppenbarat sig för deltagarna – förutom då förståelsen för att någon annan vill bli ömkad, eller vill se rädsla i omgivningens ögon.

Dock fortsätter “dialogandet” i Sverige, för alla ska med, alla anses ha något att bidra med, alla anses vara värda att lyssna till.

Detta märkliga samhällstillstånd är till och med anbefallt i en statlig offentlig utredning: SOU 1999:112 – Civilsamhället som demokratins arena.
Där återfinns följande citat:

”Det är då, i dessa gläntor i historien, som det medborgerliga livet blir möjligt, det ständigt åberopade ’vivere civile’ som Machiavelli fäster så stor vikt vid: eftermiddagen på torget då de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de allmänna angelägenheterna, i ett gyllene ljus av mognad och Medelhav.”

Det hör till att ledarskribenter då och då ska citera den passagen – som är hämtad från Anders Ehnmarks bok “Maktens hemligheter”. Även politiker svänger sig gärna med formuleringen – till och med Göran Persson gjorde det på sin tid.

I “Maktens hemligheter” diskuterar Ehnmark Niccolò Machiavelli – framför allt “Fursten”.
Enmark ansluter sig till dem som tolkar Machiavelli som någon slags socialliberal som lyckats färdas från vård tillbaka till renässansen – oklart hur, som Ehnmark skulle sagt – och där skrivit en manual för hur makt bör utövas. Men eftersom han är socialliberal och han hamnat i Florens på 1500-talet kan han inte gärna framföra sina åsikter om demokrati … och väljer därför att beskriva makten som den i praktiken utövas av dåtida despoter.

Ehnmark försöker få oss att tro att Machiavellis avsikt var att ge “folket” en förståelse för hur despoter styr, för att på så sätt bidra till att de kan skapa ett friare samhälle eftersom de kan förutse motståndarens olika drag i schackpartiet om makten.

Men det är en beskrivning av Machiavelli som är helt ohistorisk. Han lever och verkar i Florens – utom när han tvingas gå i exil. Han är övertygad republikan av den tidens snitt – han vill se Florens som en stadsstat styrd av aristokratin. Tanken på att folkmassor borde samlas på stadens torg och diskutera republikens angelägenheter var honom helt främmande … vilket framgår om man läser hans skrifter.

I Machiavellis historia finns det en fråga som diskuteras – och den gäller om det var så att han svek sina ideal; “Fursten” skrevs ju för – och tillägnades – en medlem av klanen Medici. De hade återtagit makten i Florens 1512, och den kortvariga republik Machiavelli tjänat ersattes med en återgång till det som rådde under 1400-talet; klanen Medici hade total kontroll.

Diskussionen om sveket är intressant eftersom omständigheterna kring “Fursten” var att Machiavelli först lät den cirkulera i en ytterst liten krets av vänner, och därefter sändes den till den medlem av klanen Medici som Machiavelli antog var mest mottaglig för idéerna.
Det är därför uppenbart att Machiavelli aldrig avsåg att den skulle få allmän spridning, och därmed faller Ehnmarks – och andras – idé om att Machiavelli ville främja människors möjlighet att samlas på torgen för att diskutera och besluta om de gemensamma angelägenheterna. Antingen var Ehnmark okunnig om de historiska förhållandena, eller så ville han svarva ihop en Machiavelli som kunde förstärka Ehnmarks position som vänsterns mysfarbror, möjlig att uppskattas av både moderater, liberaler, socialdemokrater och vänsterpartier. Alla ska med, och det ska ske genom ett ständigt pågående grupparbete på gator och torg.

Men … det var ingen folkrörelsemanual Machiavelli skrev – det var en handbok i hur man utövar makt och i hur man behåller den … och den handboken tillställer han Medicis, de som fängslat och torterat honom innan han tvingas i exil.

Är “Fursten” alltså förlorarens försök att ställa sig in hos dem som segrat?
Machiavelli som svikare?

Inte alls.
Machiavelli var totalt trogen sina ideal – i ett dåtida Italien där stadsstater, påven, fransmännen och habsburgarna ständigt stred om landvinningar och kontroll var det viktiga för Machiavelli att Florens var självständigt och oberoende – det var själva grundförutsättningen för allt.
Vem kunde under de förhållanden som rådde bäst värna Florens oberoende?
Klanen Medici.
Alltså bestämmer sig Machiavelli för att tjäna dem.
Han var helt enkelt en patriot.
Det fanns inget svek.

Men eftersom vi lever i en tid då nationer får en allt mer underordnad roll – och politiska system och globala sammanslutningar kontrollerade av stormakter blir det som dominerar blir begrepp som “patriot” obegripligt för många. Lojaliteten gäller mer ett visst parti och idéen om demokratisk representation i ett parlament
Vi är fjärran från George Orwells motto: “My country right or left”.
Politiken är underordnad nationens oberoende.
Det är det vi bör lära av Machiavelli … med tanke på Sveriges inre och yttre situation.