Nu presenterar Cultura Ætatis en helt ny bokserie och jag är stolt och glad att vara först ut i vår nya serie med traktat.

I den nya bokserien kommer det att presenteras historia, kulturdebatt, musik och snart sagt allt som det inte skrivs och talas om i våra övriga media men som berättar mer om vår värld och hur den är beskaffad.
Nästa titel kommer att gå på djupet med Bob Dylan.
Har Bob Dylan kidnappats som symbol av intressen som Dylan själv inte känner samhörighet med? Tobias Törnell dyker ner i Dylans texter, hans egna ord i intervjuer och ger oss en annan bild än den vi vanligen får oss serverad.

Men först ut är alltså…

Sankt Botvid & dubbelmordet

Är Blot-Sven och Håkan Röde samma person,som Adam Schück tror?
Det är en fråga som av någon outgrundlig anledning inte diskuteras i högstadiet historielektioner och aldrig har gjorts. Varför vår egen historia tycks vara oss så främmande är ett av de mysterier som har följt mig genom livet.

Om det skulle vara så att Håkan Röde och Blot-Sven är samma person så var den maktkamp mellan Götaland och Svealand, mellan kristendom och hedendom, mer komplex än vad de flesta svenskar i dag har en aning om.

Vårt komplexa förhållande till vår egen historia ter sig sedd med ögon utifrån, om man nu någonsin kan ställa sig utanför, närmast löjeväckande. Vikingatiden har blivit en symbol för både det starka och vår framåtrörelse samtidigt som vi föraktar det självförhärligande med full kraft. Det senare skyller jag på hundra år av arbetarrörelsens självförakt, men det är en fråga för en annan dag och tid, inte minst ett annat traktat.

Vår okunskap och vårt, till synes, ointresse för den egna historien har lämnat fältet öppet för mer eller mindre dugliga amatörhistoriker. Då alldeles för få har ett begrepp om historien, och än färre förmågan att ens tolka samtiden med alla dess bevis i öppen dager, hur ska då någon kunna motargumentera en amatörhistorikers svårt haltande utsagor?

När Maja Hagermans bok ”Botvid – den förste svensken” utkom på självaste Sankt Botvids dag förra året gladdes jag likt många andra över att detta svenska helgon blev uppmärksammat.

Själv hade jag gett upp min seglivade dröm att skriva om Botvid sedan länge eftersom historiska fakta i stor utsträckning saknas. Glädjen över Hagermans bok slocknade snabbt. Hagerman besitter inte förmågan att dra slutsatser av de spår som finns i historien om Botvid. Hon har med största sannolikhet aldrig hört talas om begreppet Ochams rakkniv, och inte heller har hon den intuitiva eller intellektuella förmågan att använda sig av logik.

När Hagerman slår ett slag för att Botvid var en föregångsman för allemansrätten blev jag tvungen att sätta mig vid tangentbordet och skriva. Den första boken om en av våra viktigaste kulturmän fick skrivas av en kvinna som smetade ner historien med dagens politiskt korrekta positionerande. Dessutom flyttar hon den omstridda levnadsperioden för Botvid – utan ett enda argument för sin sak.

Därför blev jag tvungen att skriva. Någon måste försöka ge en troligare bild av historiens skede än det Hagerman förmår att tota ihop i sin new age-ockulta kammare.
Därför finns den här boken. För att någon ska kunna ta stafettpinnen och göra sin del av arbetet.
Detta är verket som möjliggör ett vidare arbete om Botvid. Ett arv och en historia som inte behöver ha fått sitt eftermäle av en bok som kanske aldrig borde ha skrivits.