För 70 år sedan lanserade fysikern Hugh Everett idéen om att det finns ett oändligt antal parallella universum. Jag har alltid funnit tankegången tämligen tilltalande. Mindre attraktiv finner jag förhoppningen om att det skulle gå att upprätta kontakt mellan de olika världarna. En sådan önskan är ungefär lika ogenomtänkt som vissa esoterikers försök att få kontakt med andevärlden. Varför skulle man ju vilja ha det? Man vet aldrig vad som kan komma från den andra sidan. Men tanken på att hitta portaler mellan världarna finns ändå där.

Det förvånar mig att anhängarna av den sortens uppfattningar inte verkar hävda att en sådan portal uppstod i San Francisco 1906.

Kanske dog då så många som 3000 under den stora jordbävningen. Mer än hälften av stadens 400 000 invånare blev hemlösa.

En brutal omvandling av stadens karaktär inleddes i och med återuppbyggnaden – och vi bör se Alcatraz förvandling till ett fängelse som en avgörande del i denna omvandling som kan sägas vara klar på 1960-talet, då är hela infrastrukturen klar. Två mäktiga broar har byggts. Stora dammanläggningar, kommunikationerna rustats upp. En ny poliskår etablerad liksom ett omdanat rättsväsende.

Allt det fysiska är på plats.

Då kommer omdaningen av själarna.

Bay Bridge-bron förbinder San Francisco med Oakland, och där grundar 1966 Huey P. Newton, Bobby Seale och Elbert Howard Svarta pantrarna i Oakland – som inspirerat alla efterkommande amerikanska väpnade vänsterradikala rörelser.

Två månader tidigare har ett upplopp utbrutit i San Francisco vid Gene Compton’s Cafeteria i Tenderloin-området. Kaféet är en samlingsplats för transpersoner, drag-queens, och prostituerade. Vilt slagsmål mellan pols och gäster utbryter efter det att en transkvinna kastat en kopp varmt kaffe i ansiktet på en konstapel som försöker gripa henne.

Det här är alltså tre år innan de vida mer berömda Stonewall-kravallerna i New York – de som betraktas som startpunkten för Pride-manifestationerna. Men San Francisco var först med ett hbtq-upplopp där mans logs med poliser.

Och förresten – 1955 bildades den första officiella amerikanska lesbiska intresseorganisationen i staden.

Och … 1961 blev José Sarria i San Francisco den förste öppet homosexuella som kandiderade till ett politiskt ämbete.

Det som i dag kommit att kallas woke föddes och formades i San Francisco på 1960-talet.

Och Alcatraz spelar alltså en viktig roll i utvecklingen från den stora jordbävningen till sextiotalets omfattande uppsving för radikala rörelser som skulle sprida sig över hela världen.

Men det är som om San Francisco inte bara ville forma våra själar – utan också våra kroppar.

1955 när han är 41 år gammal simmar Jack LaLanne från Alcatraz till Pir 43 i San Francisco. En prestation i sig – men än mer imponerad blir man när man betänker att han var försedd med handbojor och bogserade en båt som vägde ett halvt ton. Men vad annat var att vänta av en man som skapade den moderna hälso- och träningsindustrin. Han inte bara uppfann Smith-maskinen, och andra maskiner för muskelträning, han startade hälsoklubbar över hela USA, och till slut hade han et globalt imperium; ”The Godfather of fitness” som Arnold Schwarzenegger kallade honom.

Och den som minns Susanne Lannefelt inser kanske att man inte kan tänka sig henne utan att Jack LalLanne funnits.

Men en av de saker du kanske märker mest av allt i din svenska vardag när det gäller San Franciscos inflytande utanför stadens gränser är den ”stora gröna omställningen”.

1969 grundar David Brower Jordens vänner i staden. I dag har organisationen två miljoner medlemmar i 75 länder, men i San Francisco finns också sedan årtionden stora lokala miljöorganisationer som ägnar sig åt stadsplanering, cyklisters rättigheter, bilavgaser, dricksvattnets kvalitet och djurs rättigheter.

För den som liksom jag var verksam i miljörörelsen var det mot San Francisco man blickade när man ville bli inspirerad – och inte orkade med de lovikavanteliknande figurer som befolkade den svenska miljörörelsen.

Och jag åkte gärna til staden när tillfälle gavs.

2009 är jag på en miljömässa i San Francisco. Efter att ha vandrat runt i några timmar i de pyramidstora hallarna började jag se mig om efter en toalett, eftersom jag under minavandring låtit mig trugas att provsmaka av alla dem som saluförde ekologiskt vin och öl.

När jag väl hittat en toalett och klivit in står där en storskäggig man och förklarar för alla som köar att det är förbjudet att spola. Han drar en ramsa om och om igen om att vi för att rädda planeten måste spara på vatten och därför inte får spola.

Jag bestämmer mig för att uppsöka en toalett där uträttande av naturbehov inte övervakas av en miljöführer.

Det visar sig att det finns många hallar, men det visar sig också finnas väldigt många vakter som har i uppdrag att förbjuda besökarna att spola, och deras antal är tillräckligt stort för att de ska kunna bemanna alla de kaklade rummen.

I panik lämnar jag miljömässan – inte så mycket av rädsla för att min blåsa ska sprängas utan för att jag fruktar det som snart måste hända.

Tänk er själva – några hundra toastolar som konstant används, men som man inte får spola i. Till slut blir det ju då så fullt att även de galna männen som övervakar vattenförbrukningen tvingas kliva in i båsen och trycka på spolknappen. Belastningen på rören borde leda till en katastrof som drabbar staden hårdare än den stora jordbävningen 1906.

Då gick ändå människor under på ett värdigt sätt när marken plötsligt öppnade sig under deras fötter. Men att dränkas ien flodvåg av urin och avföring?

Jag flyr in på en irländsk bar och begrundar hur det jag upplevt är så typiskt för San Francisco. Om inte annat är den plats där jag tagit skydd typisk – när man får för mycket av staden hamnar man alltid till slut i de mer irländska delarna. Här råder en känsla av en mer tidlös galenskap, de andra stadsdelarna präglas av den galenskap som uppstår hos dem som hela tiden försöker hinna med i utvecklingen.

Och när jag sitter där kommer jag att tänka på Jack London. Fullt naturligt eftersom han själv tillbringade så mycket tid på barer – och tydligare än andra såg vad som höll på att hända med San Francisco.

Kanske var det just därför han satt så mycket på barer?

(Det här är andra delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del andra utflykter i tid och rum.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.