Varför fortsätter de att harva i medierna om huruvida Joakim Lundell har berättat sanningen om sin bardom eller inte?
Bara nu de senaste dagarna ett tiotal artiklar på de största kultursidorna.
Alla ska tydligen ha en åsikt.

Om det han berättat om sin uppväxt är sant skulle det ha varit intressant om Joakim utvecklats till en människa som gjorde något vettigt av sitt liv. J D Vances berättelse om sin utveckling bort från misär och efterblivenhet i Appalacherna är intressant … vad man än sedan tycker om Vance.
Joakims videos och uttalanden genom åren visar att däremot att han fortfarande är trasproletär till själ, sinnelag och kropp.

Joakims största prestation är väl att han lyckats hitta en kvinna som är än mer korkad än vad Joakim själv är, och med henne skaffa sig mer än en miljon följare (finns det verkligen så många helt obegåvade människor?).

Här hittar vi de intressanta frågorna och den intressanta berättelsen – varför skapar olika uppfattningar om vad som är sant när det gäller Joakims barndom alls en kulturdebatt?

Den barndomen hade väl inte blivit principiellt intressant ens om Joakims mamma dagligen waterboardat honom i tvättstugan alltmedan hon glatt knaprade i sig smärtstillande tabletter.

Det är inte intressant vem som äger sanningen om Joakims barndom. Det intressanta är att kultursidorna upptas av frågan om Joakim ”äger” berättelsen om sin barndom.

Och varför gör de det?
Antagligen därför att Joakim bekräftar den bild kultursidornas folk har av det arbetande folket i Sverige. De betraktas som ”white thrash”, och om man alls ska notera deras existens en kultursida så är det för att i text kunna släppa fram den lilla socialarbetartant som finns i varje kulturskribents själ … och så går man in i ”Team Joakim” eller ”Team Mamma”.