Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 15 oktober 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Om man får alldeles för litet proteiner i sig när man växer, så kan man få ett problem. Hissen kommer inte att gå ändå upp. Man kommer inte att ha alla fåren hemma.
Kanske är det just proteinbristen som gör att vissa militanta veganer är litet korkade? Eller så är de inte dummare än vi andra. De är bara litet mindre medmänskliga.
Jag har också sett bilderna på utmattade hästar som ramlar ur transportvagnarna efter en trehundramilsresa till den stora, stora fabriken där de ska omvandlas till hamburgerkött.
Jag har hört kultingarnas panikskrik och sett fruktan i lammens ögon. Och?
En alltför stor del av världens människor lever i ett tillstånd där den stora frågan är på vilket sätt de ska dö i förtid. Ska jag då engagera mig i minkars och kossors öde?
Jag kan standardsvaret från djurrättsaktivisterna — de säger att de bryr sig om människor också.
Men vår tid är ju begränsad. Och i valet mellan att protestera mot inhumana slaktmetoder av djur och att protestera mot de metoder som används för att mörda människor, väljer jag nog att ägna tiden åt det senare. Men kan man inte göra både och?
Jag tror inte det.

Vi tar det hela enkelt, så att även de med proteinbrist kan hänga med. Du står vid kanten av en sjö. En killing och ett litet barn håller på att drunkna. Du kan bara rädda en av dem. Vem väljer du? Barnet givetvis.
Och så ser det faktiska valet ut i dag. Killing eller barn. Man måste välja — annars värderar man trångbodda minkar eller pinade får mer än svältande barn och flyktingar undan
krig.
När man är ett litet barn och inte vet om att det finns en stor värld där ute — då kan det vara begripligt om de små ulliga djurens rättigheter är det viktiga. Grannens femåriga dotter är vegetarian, och jag kan tycka det är ganska begripligt — jag menar vem vill käka upp Bambi eller grisen Babe?
Mer problematiskt blir det när 17-åringar demonstrerar framför korvfabrikerna — de protesterna visar bara att deras världsbild är formad av Walt Disney. Deras känsloliv har inte utvecklats sedan de tio år tidigare grät när Bambis mamma blev skjuten av jägarna, eller när Simbas pappa Mofassa knuffades nedför en klippa av den elake Scar. Nu har de blivit stora och känner sig starka nog att skydda djuren på riktigt.
Eftersom de på egen hand inte lyckats frigöra sig från de tecknade filmernas världsbild måste ju skolan på något sätt agera. Skolan ska ju ge oss alla samma demokratiska grundsyn — inpränta i oss att vi alla är födda fria och jämlika — och att det är allas plikt att samhället är sådant att vi alla också får fortsätta att vara fria och jämlika. Och i tanken på alla människors lika värde ingår också att djuren faktiskt inte är lika mycket värda som vi.
All respekt dock åt den som vägrar äta kött för att han äcklas av hur steken hamnar på bordet. Det är ett rationellt och begripligt val. Men om detta val leder till att man ödar tid på att bråka med korvgubben på hörnet — det är då det slår fel.
Men kanske är det som sagt så att de militanta veganerna inte riktigt orkar ta till sig allt som händer här i världen på grund av sin proteinbrist?
Så, kära grönsakskäkare, kan ni inte bara en gång testa att börja morgondagen med en rejält proteinstinn frukost — stekt njure, äggröra, bacon, små korvar och skinka.
Jag tror ni kommer att få nya krafter, och då orka engagera er mer i de verkliga problemen.

Boris Benulic

Kommentar: Vad du äter har blivit en mer än viktig symbolhandling för dem som vill markera sin plats i samhälle och kultur; den här omnämnda vegetarianismen som skulle markera den ätandes godhet har kompletterats med det klimatsmarta ätandet … som än mer innebär att man skyr kött.
De som äter på detta sätt vet oftast ingenting om miljö, natur, odling … och definitivt inget om näringslära — men de håller sig alltid väl informerade om vad man ska lägga på tallriken för att vara politiskt korrekt.
I dagarna dömdes två föräldrapar till fängelse för att deras veganism nästan förorsakat deras barns död på grund av undernäring. Men av människor som är så omedvetna att de inte självständigt kan orientera sig själva i tillvaron kan man inte förvänta sig att de ska dra försorg om sin avkomma.