Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 29 oktober 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Det pågår ju vilda diskussioner om att man ska få klona människor. En del misstänker till och med att så redan skett — att det i hemliga laboratorier i den amerikanska Nevadaöknen odlats fram kopior på oanständigt rika personer som är beredda att betala fett för en avbild av sig själva. De som tror det har sett för många avsnitt av ”Arkiv X”. Sanningen finns inte alls där ute, trots att agent Fox Mulder brukade säga så i slutet av varje avsnitt.
Fast följer man den svenska politiken börjar man ändå fundera. Kanske sitter det några galna vetenskapsmän någonstans ute i svenska skärgården och klonar unga ombudsmän från de politiska partierna. Djur är ju skyddade för sådana experiment — men ombudsmän som vill upp måste uthärda de mest märkliga saker.
”Sanningen om kloning finns inte därute — den finns i Sveriges riksdagshus”, skulle Mulder säga.
För det intressanta med riksdagsmännen är inte att de har olika åsikter. Det intressanta är att de är så lika, som om de var klonade. De allra flesta har vandrat in i riksdagen efter en mödosam klättring upp genom det egna partiets hierarkier. Det som krävs är gott sittfläsk, förmåga att konsumera enorma mängder kaffe och kanellängder, samt att kunna följa utdragna debatter på distriktsmöten utan att det märks att man tänker på annat.
I de flesta andra yrken är det en merit att man gjort många olika saker. Att man testat sina gränser och möjligheter — att man lärt känna sig själv, men kanske framför allt andra människor och deras verklighet. Det tar tid att få den ödmjukhet som behövs för att man ska bli en bra politiker.
Man ska känna ett ansvar för de utanför riksdagshusets värme, och då krävs det nog att man levt med dem ett tag.
I grund och botten säger sig partierna stå för olika ideologier, som i sin tur är kopplade till olika klasser och samhällsskikt. Men hur många med gedigen erfarenhet av lönearbete hittar ni i de socialdemokratiska eller vänsterpartistiska bänkarna? Hur många affärsmän och direktörer hittar ni i moderaternas led? När det gäller miljöpartiet vet jag inte vilken social erfarenhet som är viktig. Att man gått i Skogsmulles mulleskola? Centern och kristdemokraterna verkar vara de som klarar sig bäst i det här avseendet. Okej, jag vet att jag glömt folkpartiet, men det verkar de flesta andra också ha gjort.
Men nu rör sig allt fler partier i en riktning där de ska tilltala så många som möjligt. Då blir det kanske viktigare med en litet mer flytande personlighet som passar in i alla möjliga sammanhang, en person som är formad inte av erfarenhet utan av pr-konsulter.
Politik handlar om erfarenhet. Så hur kan man få bli riksdagsman eller partiledare utan denna erfarenhet? Bo Lundgren, Göran Persson och Lars Leijonborg är politruker. Möjligen har de pryat någon dag på ett vanligt jobb.
De enda som egentligen vandrat in i politiken med erfarenhet är Maud Olofsson och Gudrun Schyman. Fast Schymans erfarenhet som socialarbetare är väl litet olycklig — hon verkar besjälas av tanken att vi alla är hennes klienter, att vi inte riktigt kan ta hand om oss själva. Men bättre med den erfarenheten av verkligheten än ingen erfarenhet alls.
Det finns ett enkelt sätt att åtgärda detta. Inför spärrar för den som ska bli valbar som riksdagsman. Valbar ska bara den kunna bli som inte innehaft jobb som partifunktionär eller ombudsman. Man ska heller inte få ha varit heltidspolitiker i kommun eller landsting.
Vi ska välja människor som delar vår vardag. Proffspolitikerna ska sitta på kanslierna, våra arbetskamrater och grannar på riksdagsbänkarna.
Så det är bara att ringa om någon har en valbar plats, så får jag se.
Boris Benulic
Kommentar: Det är uppenbart att kloningen inte upphört. Men jag har mer och mer kommit att fundera på varför de som handhar den verksamheten så ofta klonar fram mycket småväxta politiker … som Ulf Kristersson och Morgan Johansson. Utgår man från att personer i samma format som trädgårdstomtar automatiskt får ett Napoleonkomplex vilket gör dem mer lämpade för politikens korridorstrider?
Leave a Reply