Inför nyinspelningen av Saltkråkan utbröt en märklig debatt … många uttryckte sin oro för att det i rollistan skulle dyka upp svarta krulltottar istället för  blonda lintottar.

Sådant kan väl de som vill träta om. Det blir lite som vanligt … någon skriker ”mångkultur” och alla gräver ner sig i skyttegravarna och intar de positioner de alltid intagit.

På västfronten intet nytt … typ.

Vad jag finner märkligt med ursprungsversionen – och nyinspelningen – är att ingen diskuterar själva innehållet i den berättelse om Saltkråkan som Astrid Lindgen skapade.

Vad ingen verkar förstå är att här ställdes vi inför en mild, och folkhemsk variant av Valerie Solanas blodtörstigt feministiska SCUM-Manifest ( … för den som inte vet ska akronymen uttydas ”Society for Cutting Up Men”).

Märk väl att jag skev ”en mild, folkhemsk variant”.

Astrid Lindgren var definitivt inte som Solanas.

Astrid hatade inte män, det gjorde Valerie.

Astrid nöjde sig med att betrakta det manliga släktet med en mycket nedlåtande – ibland till och med föraktfull blick. Hela hennes författarskap vittnar om en själ som aldrig riktigt förstod vad män fyllde för funktion; i bästa fall var de välmenande men väldigt opraktiska, förvirrade och hjälplösa, i sämsta fall  var de farliga … antingen beroende på korttänkt dumhet, eller på grund av ren och skär ondska.

Aldrig har Astrids nedlåtande blick varit tydligare än i Saltkråkan-serien.

Saltkråkan är en plats där kvinnorna styr, ett matriarkat; oavsett vilken generation en kvinna på ön tillhör är hon överlägsen mannen; Malin, Märta, Tjorven, Stina, Skrållan, samt Teddy och Freddy är alla mer förnuftiga, rediga, praktiska och kloka än Melker, Nisse, Söderman, Peter samt Johan och Niklas.

Den ende på Saltkråkan som är av hankön och inte är framställd som i behov av ständig kvinnlig styrning … det är Båtsman.

 I nyinspelningen av Saltkråkan har inget av detta förändrats, snarare har det förstärkts.

I originalversionen är farbror Melker utbränd av sorg, och våra hjärtan rörs av hans envisa försök att ge sina barn en fin sommar – men om naturen, eller ekonomin  … eller vädret inte lägger hinder i vägen för detta så snubblar han på sina egna fötter när han försöker vandra fram genom tillvaron … men det mesta löser sig med hjälp av matriarkatet på ön. Kvinnorna – och även de små tjejerna är lugna, rådiga och kloka … detta i motsats till Melkers förvirring, Nisses uppgivenhet, Södermans lamslående bittra buttrighet eller Johans, Niklas och Peters valpaktighet.

Man noterar dock i nyinspelningen att Melker nu inte bara är sorgset förvirrad, han har bakom sig en längre period av djup depression då han inte ens förmådde ta sig upp ur sängen, och hans barn fruktar att det ska hända igen.

Så vi ställs i nyinspelningen inte bara inför en för tillfället svag person; Melker är nu inte längre en individ som balanserar över vardagen på klantighetens slaka lina, Melker hänger med fingrarna på kanten till en existentiell avgrund.

När originalversionen av Saltkråkan trollband hela Sverige befann sig landet i en brytningstid … tittarnas blick fokuserades på den lantliga idyll som påminde om det Sverige som de själva mindes … men som nu avfolkades, och asfalterades … de allt färre kornas råmande överröstades av betongblandarnas bullrande. Nu skulle det byggas igen … men denna gång för att få bort luft och ljus.

Därav skildringens sorgsna tonläge … förvisso är det ett sommarlovs händelser vi bevittnar, men den sorgsna tonen kommer sig inte av att sommarlovets slut närmar sig, tonen uppstår ur vissheten om att allt är slut. Detta är det sista sommarlovet. När hösten kommer ska man återvända till landet som förändrats – och det för alltid.

Det förändrade land som väntar är det nya moderna Sverige. Mödrarnas Sverige. Det är ett land där männen abdikerat, inte har någon roll längre, de förstår inte riktigt vad som sker.

Bara kvinnorna förmår orientera sig.

Makten och härligheten tillhör dem.

Här skapade Astrid Lindgren en svensk populärkulturell formel som tydligt får sitt genomslag de kommande årtiondena, till exempel i deckargenren där en man förvisso ofta är huvudfigur; men han är skild inte bara från sin kvinna, utan han är också skild från verklig manlig gemenskap … från sina känslor … och är totalt fumlig när det gäller vardagens göromål; Beck och Wallander är farbror Melker som polis.

I Saltkråkan finns det inte en enda mansfigur en man kan identifiera sig med om han vill ha en förebild för att bli en bättra, handlingskraftigare man.

I Saltkråkan däremot erbjuder varje kvinnofigur en förebild för kvinnor, i vilken ålder de än är.

Att man i dag på kultursidor eller annorstädes mest diskuterar hårfärg, och ursprung på de medverkande säger oss något … det får oss att inse att vi accepterat tanken på matriarkatet.

Det är Malin, Märta och Tjorven som styr.

Och det är vårt problem. Kristersson, Strömmer och Jonsson … och alla de andra männen i politiken och förvaltningen är som Melker.

Självklart kommer kvinnor att ta deras platser, men Magda, Rawen, och Nooshi kommer att verkställa den politik som de mesiga männen inte förmår genomföra … för alla partier är ju överens om mångkultur och en stor stark stat som produktiva människor tvingas betala för. 

(Illustrationen är från originalversionen av Papillon; filmatiseringen av Henri Charrières självbiografi om sin tid som fånge på Djävulsön … och hans flykt därifrån.

På Djävulsön placerade den franska staten de mest besvärliga fångarna, de som skulle brytas ner … så att om de en gång återvände till samhället skulle de sakna vilja och självständighet.

Hamnar man på Djävulsön måste man försöka bygga sig en flotte och rymma … ta sig därifrån.

Saltkråkan är förvisso inte som Djävulsön … men likafullt bör män försöka rymma från den värld Astrid Lindgren skapade.)