I en snabb tid är julen en motståndsrörelse

Julbordet

Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 22 december 2000 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
bokmalen@qln.nu


Vi talar om att vi behöver förnyelse och förändring, att vi måste anpassa oss till Karl Marx tankegång om att allt fast är dömt att förflyktigas. Allting — inklusive vi själva — måste röra sig snabbare framåt. Allt måste förnyas — bil, boende, partner.
Just därför måste man se julfirandet som en motståndsrörelse, ett försök att intala sig att ingenting hänt sedan förra året. För julen ter sig likadan från år till år: Arne Weise ser varje jul ut som om han är 50 år. Har man sedan starten stuvat undan honom i en spritblandning i tv-husets julpyntförråd, för att plocka fram honom dan före dopparedan?
Tv-tablåerna är konstant likadana — som om de en gång satts av fundamentalistiska mullor, som ansåg att Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson var heliga och skapade av Muhammed.

Det enda föränderliga inslaget i bilden av julen är bh-kupornas storlek på H&M-modellerna. Om H&M hör till julen undrar jag om inte julen underblåst de senaste årens trend av S&M. Julfirandet har fått en del att inse att de njuter av att tillfogas eller att tillfoga smärta. Masochisterna upptäcker sitt rätta jag när de trängs med halva Sveriges befolkning för att köpa julklappar — man ser där ibland i varuhusgångarna människor med ett förklarat, sinnligt leende — medan vi andra svär och lider. Det är de som sedan går till konstiga klubbar, tar på sig masker och droppar stearin på varandras bröstvårtor. Undermedvetet har tomtemasker och luciakronornas ljus inspirerat.
Sadisterna gillar helt enkelt att slå snören om julklappar och sedan lacka. Resten av året finns det däremot inga klappar att snöra in, alltså slår man några knopar på sin partner i stället.
Hur som helst — god jul!

Boris Benulic

Kommentar: Sedan detta skrevs har förstås även julen multikulturaliserats och det anses efterblivet att ha ett julbord med de traditionella svenska rätterna … nu ska det vara baba ganoush och kikärtsbiffar … annars är man inskränkt.
Antagligen har vi redan passerat den tidpunkt som innebär att det bara finns en enda person kvar i landet som lägger in sillen själv.
… och det är jag.
Jag gör pressylta och kalvsylta som de ska göras, liksom förstås julkorven och leverpastejen. Och så gör man givetvis fyra sorters lax; inkokt, rökt, rimmad och gravad. Och åtminstone två sorters strömmingslådor. Och så köttbullarna! Och skinkan!
Och, nej, jag är inte förtörnad av att så många inte lägger sig vinn om att själva göra all maten till ett riktigt julbord — jag är mer förbryllad över att man inte unnar sig de stunder av skapande som tillagandet innebär liksom den samvaro som infinner sig runt julbordet.
Jag har en viss förståelse att du kanske tycker att det är något märkligt att en jugge lamenterar det svenska julbordets och firandets förfall. Jag skulle gärna förklara detta fenomen mer ingående om det inte var så att jag just nu är fullt upptagen med att planera midsommarens stora smörgåsbord.

Leave a Reply

Your email address will not be published.