Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 22 april 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Försäljningen av exklusiva fritidskläder ökar. Politikerna ska möta väljarna — då måste man verka folklig, och kostymen och dräkten åker av. Kanske klär de sig som om de skulle på grillparty, eftersom de har en massa valfläsk med sig? När de möter elever svidar de upp sig extra poppigt, och jag väntar bara på den dag då någon av dem uppträder med en bakåtvänd keps och hälsar eleverna med ett ”Yo!”
Ett led i anpassningen är kändisar på valsedlarna. Paolo Roberto ska locka unga till socialdemokraterna — antagligen anses han ha meriterat sig för detta genom insatsen som programledare i ”Fear Factor”. I tv-programmet ska deltagarna blunda, hålla andan och sedan göra farliga saker.
Strategier av det här slaget utgår från att vi som ska rösta inte riktigt fattar. Man måste tala enkelt till oss och ge oss representanter vi kan identifiera oss med.

Men ska en sådan strategi fungera måste man satsa för fullt — låt kändisarna ta över helt och hållet. Socialdemokraterna bör ge Pamela Anderson svenskt medborgarskap så att hon kan ersätta Anna Lindh i utrikespolitiska frågor. Lindhs huvudsakliga uppgift numera är att försvara bombkrig i olika delar av världen. Pamela är rent visuellt bättre lämpad.
Kan ni inte se valaffischen framför er? En bild av Pamela, och så devisen ”Bomber för fred!”
En annan möjlig strategi är att koppla ihop sig med ett känt varumärke. Det liberala folkpartiet är på väg att förblöda på grund av väljarflykten. Folk vill inte gärna rösta på något som andra i allt högre grad vänder ryggen. Det gäller därför att skapa en bild av att blödningen slutat och att tillståndet är stabilt. Då kan väljarna lockas tillbaka. Så man byter helt enkelt partibeteckning till ”Folkpartiet Libresse”, och går ut under devisen: ”Nu håller vi tätt!”
Moderaternas Bo Lundgren har en mimik och ett kroppsspråk som påminner om Arnold Schwarzenegger som mördarroboten i ”Terminator”. Detta bör renodlas — han ska uppträda i skinnväst och avsluta valtalen med ”Hasta la vista, baby”. De av valstrategerna som motsätter sig detta menar att de moderata väljarna knappast attraheras av en robot. Mothugget brukar bli att det gick ju bra med Carl Bildt.

Alf Svensson7 börjar bli litet gammal och lomhörd — vilket han bör betona — ingen kan bli arg på en halvdöv man, och det är ett enkelt sätt att undvika för kristdemokraterna besvärliga frågor:
”Om jag är för fri apport? Absolut inte — hundar bör hållas kopplade!” Ingen kommer att upprepa frågan för att inte genera Svensson.
Centerpartiet bör kräva att tyskar ska få rösta i det svenska valet. Det är ju snart bara tyskar som bor på den svenska landsbygden, och så får Siw Malmkvist bli partiledare — hon är ju populär bland tyskarna.
Miljöpartiet har synnerligen svårt att få någon att vilja ställa upp i ledningen för partiet. Eftersom den huvudsakliga målgruppen är folk som tycker synd om djur bör man välja ett djur till språkrör. Argumentet att det som sades skulle vara svårt att förstå är inte hållbart, eftersom det ju alltid varit så.
Vänsterpartiet hyr Vladimir Lenins balsamerade kropp för en turné med en buktalande Gudrun Schyman — det blir något symmetriskt i det hela. En av dem har varit inlagd för sprit — den andre är inlagd i sprit. Får Gudrun kritik från höger kan hon alltid ruska om Lenin och säga: Det är inget farligt, han är död!
Det är den utveckling vi kan vänta oss. Politik har blivit skådespel. Dåligt skådespel. Det är därför allt färre sitter kvar efter pausen.

Boris Benulic

Kommentar: Den som betraktar de politiska spektaklen i riksdagen i dag och ledande politikers försök att framträda med någon slags utstrålning inser att politikerna nog genom åren studerat de kolumner där jag förklarar hur de ska arbeta med sin framtoning … men vad har det hjälpt? Att ge personlighet åt dagens politiker är gagnlöst, det är som om att försöka få en rotvälta att verka levande.