Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 26 augusti 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Det vore kul att få uppleva sin egen död — under två givna förutsättningar. Att man dog i Sverige — och fick chansen att återvända. Här i Sverige talar man nämligen gott om de döda — även om man tyckt intensivt illa om dem när de levt. Den som senast fick äran att få vackra minnesord hopade som gravröse över sig var Jan Stenbeck.
Marita Ulvskog, som varit beredd att stifta undantagslagar, och som sett Stenbeck som ett demokratiskt hot bara något mindre än Djingis khan — hon mindes honom nu som en blyg och försynt person. Mycket vackert skrevs om Stenbeck den vecka som gått.
Fast en sak förläts han inte. Den företagskultur han påstods ha skapat. Varannan artikel avslutades med en notering om hur illa medarbetarna i koncernen behandlades — och Journalistförbundet har beställt en bok om hur det gick till när Finanstidningen likviderades.
Och det här har jag aldrig riktigt begripit — tjatet om hur brutalt det skulle vara i Stenbecksfären. Värt att notera är att jag inte är anställd i denna sfär — däremot har jag arbetat på en massa andra tidningar och i olika former av medier — och det genomgående draget i den delen av medievärlden är fegheten, lismandet och korridorbakhållen.
Så jag kan inte riktigt förstå hur folk på de stora tidningarna, på SVT, Sveriges Radio eller på olika former av magasin, ständigt kan tjata om hur eländigt det är att vara journalist i Stenbecksfären. Bör man inte först sopa rent framför egen dörr?
Nu vet ju jag också att den sopningen lär ta tid. Det ligger så mycket skit samlat under de där dörrmattorna att det ser ut som om de lagts ut över en bergskedja. Men journalister är tyvärr alltför ofta litet småfega om den egna karriären ligger i riskzonen. De blir desto modigare om de kan sätta andras karriärer i fara. De tittar åt andra hållet när forna kolleger tvångspensioneras, eftersom det kan betyda en öppning för dem själva. De förtalar gärna kolleger för att stärka sina egna positioner.
En normal svensk redaktion påminner om ett feodalt furstendöme med småkotterier av grevar och baroner som försynt begär audiens hos storfursten för att tjata till sig litet mera mark eller några bönder till att utsuga.
Så vad är den egentliga orsaken till att så många i medierna genom åren drabbats av den stora vreden när Stenbecks medieprojekt kommit på tal? Orsakerna är antagligen två. Den ena är att man inte vågar ge utlopp för sin ilska över egna dåliga förhållanden — det är så mycket lättare att angripa det man uppfattar som samma fenomen om det uppträder hos en konkurrent.
Men det mest avgörande skälet är nog vreden över att journalistik och mediearbete i Stenbecksfären inte uppfattats som ett kall instiftat av Gud. Det är ett jobb som ska göras. En journalist är inte viktigare eller bättre än en brandman, en civilingenjör, en sjuksköterska eller en spärrvakt i tunnelbanan. Journalisten ska bedömas på samma grunder som vilken annan yrkesgrupp som helst, och verksamheten ska bedrivas på ekonomiskt vettiga grunder. Och det är ju där galoscherna trycker på en mycket öm tå. Journalister äger rätt att lufsa ut i samhället med sina egna tumstockar och mäta allt och alla. Ingen äger rätt att ta en av de där tumstockarna och mäta journalisterna.
Men det var väl ungefär det som Jan Stenbeck gjorde.
Därav det stora oväsendet när han levde. Därav somligas lättade lovord när han dog.
Boris Benulic
Kommentar: Jan Stenbecks inträde på den svenska mediamarknaden fyllde mig med fröjd … och gav mig också en möjlighet att nå ut brett med åsikter som inte kunnat publiceras i medströmsmedia.
Han bidrog till att undergräva de gamla tidningarnas och stats-tv:s och statsradions monopol.
Det som skapades var inte alltid av hög kvalitet.
Men det ska betraktas som ett svedjebruk.
Nu är det upp till oss att plantera och så.
Leave a Reply