Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 12 augusti 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Deras kvinnor ska helst vara halvnakna och lyckligt skutta runt och samla frukt med guppande bröst. Männen ska jaga eller bruka jorden och bara fåordigt — men vänligt — svara på tilltal. De ska leva av vad jorden ger och de ska vara fattigare än en kyrkråtta som förirrat sig in i en moské. Ungefär så vill en del att tredje världens invånare ska vara. Och så ska de vara underdåniga när vi i Västerlandet hjälper dem. Men ibland får de för sig att de ska lämna denna tillvaro och söka sig in till de stora städerna — och skaffa sig en annan utblick än den man får om man stapplar fram på åkern och hela dagen betraktar den avmagrade rumpan påkossan som drar plogen. Då tar det hus i helvete hos en del västerlänningar.
För med största säkerhet kommer de forna bönderna att få jobb på någon fabrik som tillverkar produkter som har en logotyp. Det kan vara gympadojor eller sportkläder. Och logotyper är fult. Logotyper är för en del Djävulens påfund.
I fina lägenheter på Manhattan och i rejäla bostadsrätter i Stockholm skallar ju numera de välbeställda radikalernas rop: ”No Logo!”. Och jag begriper som vanligt ingenting.

Mina förfäder var Balkanbönder — och så fort de fick möjlighet släppte de hackan och spaden och vandrade in till städerna eller ut i Europa. De längtade efter elektricitet, asfalterade gator, ordning och reda och pengar på fredag. De kunde sin Marx och visste att stad och industri var framtiden, och att allt gammalt var dömt att förflyktigas. Vore jag risbonde i Kina i dag skulle jag omgående påbörja vandringen in till Shanghai för att få jobb och glatt knacka på närmaste fabriksport med en logotyp på. Visst känner jag till ”No logo!”-folkets invändningar; den som tar jobb i de västerländska fabrikerna i Shanghai har längre arbetsdagar, men får mindre betalt än de som arbetar i Västerlandet. So what?
De får det trots allt bättre än de hade tidigare, och i fabrikerna formeras fackföreningar som med tiden kommer att tillkämpa dem som arbetar bättre villkor — och utvecklingen tar ett språng framåt. Det som stör ”No logo!”-folket är att tredje världens invånare vägrar finna sig i den roll de tilldelats; de ska antingen vara pittoreska bonnläppar eller svältande offer. De ska vara naturmänniskor som inte drömmer om bil, tv och frys med ismaskin. Det märkliga är att ”No logo!”-folket själva inte vill avstå från dessa saker.

Ska tredje världen resa sig ur sin misär krävs en kraftfull industriell utveckling, och det kommer att utsätta människor och natur för påfrestningar. Men så var det också när Västerlandet tog klivet in i industrialismen. Dammar måste byggas och människor måste flytta — vattendrag och luft kommer att förorenas. Lönerna blir låga och bostadsförhållandena sådana att helvetet framstår som ett trevligt pensionat, om än med undermålig luftkonditionering. Mot detta kommer de som drabbas att kämpa — och de kommer att vinna och deras länder vandra in i moderniteten. Men ”No logo!”-folkets alternativ är stillaståendet — och de tänker inte på att den som inte åtminstone trampar vatten i ett hav av misär kommer att drunkna. Säkerligen kommer då ”No logo!”-folket att stå på stranden och vinka ett tårögt farväl.

De företag som i dag tillverkar produkter med logotyp och som förlagt produktionen till tredje världen är, utan att vara medvetna om det framstegets bärare. Den som inte inser det, utan säger ”No logo!”, kan lika gärna peka finger åt tredje världen och säga: ”No future!”. Vi andra hejar på vandringen in i städerna och säger: ”Just Do It!”

Boris Benulic

Kommentar: Mina ständiga inre strider visar sig tydligt i att två veckor efter den förra kolumnen — vars undertext blir begriplig genom tidigare kolumner där jag sjunger långsamhetens lov och varnar för det högteknologiska samhället — kommer den här där jag istället lovprisar den tekniska utvecklingen och vandringen in till städerna i tredje världen.
Denna kolumn är uppenbarligen en följd av mina då allt mer aggressiva attacker mot en vänster i västvärlden som jag ansåg — och anser — har en falsk och farlig hållning till de miljarder människor som bor på landsbygden i Asien, Afrika och Latinamerika; där finns ett romantiserande av både den ekonomiska och politiska efterblivenheten vilket används som plattform för att angripa västvärldens och framförallt Europas roll i historien, vår kultur och våra samhällen.
Det var rätt att angripa denna vänster, men det borde skett med helt andra argument än jag gör här. Viljan att nita en ideologisk motståndare leder alltför ofta till att man utgår från deras världsbild och problemställningar … vilket jag gjorde i detta fall … och det tog mig rätt många år att våga formulera en annan hållning.