Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 9 september 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Jag läser en intervju med den sydafrikanske författaren André Brink. En gång en rätt utmärkt skribent, som dock blivit litet mer likgiltig med åren. Han säger att det gäller för oss män att komma i kontakt med vår kvinnliga sida, och jag kan bara bekymrat skaka på huvudet.
Som om de inte hade nog med problem i Sydafrika — nu ska de också drabbas av de här fnoskiga idéerna — att män ska ta fram den stora själsspaden och gräva i sitt inre till dess att de stöter på en guldåder — sin mjuka kvinnliga sida.
Män är för mycket macho, säger Brink. Hittar man den kvinnliga sidan blir man mjukare, mer medkännande, mer fantasirik, mer kreativ och man får bättre hand med barn.
Antagligen lär man sig spela piano också, fast det nämns inte i intervjun.
Men, sorry Brink, jag har inga kvinnliga sidor att bejaka. Jag anser att det ingår i min manlighet att ta hand om barn och beskydda kvinnor; jag behöver inte grotta runt bland hjärnhalvorna för att hitta någon kvinnlig sida. Jag klarar alldeles utmärkt att vara pappa åt fyra barn utan att ta på mig en sparkdräkt i velour. Jag upplever heller inte att min fantasi eller kreativitet begränsats av att jag inte har kontakt med min kvinnliga sida.
Och varför skulle inte män vara macho?

Uttrycket uppstod i Latinamerika och betecknade ursprungligen en man som levde upp till de manliga dygderna mod och integritet. En macho stod alltid vid sitt ord, han var inte rädd för att gå mot strömmen och beskyddade de svagare — kvinnor och barn. Heder, ära och respekt är nyckelord i machokulturen.
På Balkan har vi alltid varit macho — men vi är inte lika verbala som latinamerikanerna, så vi har inte haft något ord för det. Vi har bara varit.
Men i samhällsdebatten har begreppet förvridits — det har kommit att stå för våld och kvinnoförtryck — men det är ju bara mesiga män som ger sig på kvinnor. Tyvärr tror en del slynglar i förortsgängen också att macho innebär att man behandlar sin flickvän som om hon var en hora. Åtminstone bör man kalla henne det.
Den där stollen som slog ihjäl sin flickvän med en 20-centimeters batong i fredags var inte macho eller speciellt manlig. Talibanerna är inte macho. Män som våldtar är inte macho. Det är inte machokulturen som gör att kvinnor förtrycks och mördas. Över hela världen rubbas nu samhällsstrukturerna, och män upplever hur de riskerar att förlora jobb och värdighet. De ger sig då på dem som är svagare. Ibland blir det personer av en annan ras eller religion. Oftast blir det dock kvinnor — de är liksom närmast till hands.
Det är därför vi har gängvåldtäkter i Pakistan, stening i Nigeria och berusade svenska män som pryglar sin hustru till döds på lördagskvällen.

Vi ska alltid söka efter den samhälleliga förklaringen till övervåld mot svagare. Inget blir bättre av att vi börjar flumma om att män inte blir kompletta varelser om de inte bejakar sina kvinnliga sidor. Det är inte män som utgör en fara för kvinnor. Det är män som inte är män, som inte är macho, som är en fara — de där gnällspikarna och mespropparna som tar ut sin rädsla och frustration på dem som är fysiskt svagare.
Jag tror dessutom att vi får ett mer jämlikt samhälle om vi utgår från att män och kvinnor är olika — inte bara i fysisk mening — och en macho är inte rädd för starka kvinnor.
Herregud, ju starkare kvinnorna är, desto mindre behöver vi ingripa till deras hjälp. Får de utvecklas till sin fulla potential kan vi machos äntligen dra oss tillbaka till kökssoffan och slumra in som en annan Kronblom.

Boris Benulic

Kommentar: … och självklart anser jag fortfarande att en man bör vara macho. Tyst, stark och omhändertagande när så behövs.
Det gamla riddaridealet.
Det som benämns som macho i dag är svaga, skrävlande män som inte ens förmår ta hand om sig själv, det är män som slår kvinnor för att de har för lite testosteron och därför har fått för höga halter av östrogen.