Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 14 maj 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Det finns de som bara snackar. Och så finns det de som gör något. Det märkliga är att de som bara snackar alltid är på och hugger på dem som uträttar något. Det är därför vi med jämna mellanrum får ett debattdrev mot frikyrkorna. Kulturradikala snackpåsar har litet svårt för folk som inte bara babblar och som i stället uträttar något för de små och fattiga här i världen.
För några år sedan var jag på reportageresa i de innersta delarna av Ukraina, till platser så fattiga att det inte ens fanns ätbart avfall till grisarna. I en by hade utsvultna grisar dödat och ätit upp två vargar som inte fattat att verkligheten inte är som i sagan om de tre små grisarna.
Byborna berättade att i närmaste stad fanns det faktiskt en svensk som bott där i några år och som förestod ett soppkök för stadens fattiga. Två dagar senare satt jag mitt emot denne märklige man som heter Bosse, och den självklara frågan var givetvis: Hur hamnade du här?
Han lutade sig bakåt och började berätta hur han varit rik och framgångsrik delägare i ett företag i Sverige. Han arbetade dygnet om, och en kväll somnade han utmattad framför tv:n. När han vaknade var det myrornas krig på skärmen. Plötsligt stillnade bilden och han tänkte: ”Så konstigt, ska de börja sända mitt i natten?” På skärmen framträdde en karta över hela Europa. Den började brinna i alla hörn och den brann tills det bara fanns en liten fläck kvar som inte brann, en plats som låg i Ukraina. Och så hörde Bosse en röst som sa: ”Dit ska du åka och utföra mitt verk.” Så han sålde sin del av företaget och åkte till Ukraina. Gud hade ju talat till honom.

Möjligen hade jag i ett annat sammanhang börjat gapskratta. En gud som kommunicerade genom tv:n? Jo, hejsan!
Men där jag satt i soppköket med Bosse var det hela så naturligt och självklart. Jag insåg att jag inte hade någon som helst rätt att betvivla det han upplevt och allvaret i hans kallelse. Hans gärning gjorde att människor överlevde.
Och så är det överallt i världen. Res i Afrika, och om du passerar ett fungerande sjukhus eller en skola på en isolerad plats, så kan jag svära på att den drivs av personal från en svensk frikyrka.

Så det märkliga är att människor som precis som jag ser sig som radikala om och om igen stämplar frikyrkorna som reaktionära. Radikal är man om man gör något — och mig veterligen driver inte den svenska vänstern några aids-kliniker i Afrika eller soppkök i Östeuropa. Möjligen driver den några kaféer på Söder.
Och nu får frikyrkorna skäll för att de gett ut en skrift där de ger sin syn på sexualmoral.

Jag delar inte deras uppfattningar i en del av frågorna — men jag förstår och respekterar den oro som drivit fram denna skrift. I ett samhälle där tonåringar genomgår abort, tolvåringar bär stringtrosor och 16-åringar utsätts för gruppvåldtäkt, är nog inte det stora problemet att frikyrkorna predikar mot sex före äktenskapet och fri abort.
Eller hur?
Ändå vandrar alla kulturradikaler nu ut i debatten och stämplar frikyrkorna som bakåtsträvare. Men det är ju bara en reflex utan eftertanke. Man kan uttrycka det så här: Den som vill se sig som radikal måste sätta sig ned vid samma bord som de frireligiösa och diskutera det som händer i världen — och vad man gemensamt kan göra. Den som inte gör det förtjänar det omdöme som mina frireligiösa vänner fäller varje gång de betraktar den svenska vänstern: mycket snack, litet verkstad.

Boris Benulic

Kommentar: För några år sedan ordnade jag en serie debattkvällar på Söder i Stockholm. Det var en synnerligen mångskiftande skara föreläsare inbjudna. En kväll en queerfeminist, en annan afton en sverigedemokrat, en tredje kväll pastor Stanley Sjöberg.
Märkligt nog var det dennes namn som upprörde gästerna mest:
”Hur kan ni bjuda in honom! Han hatar bögar! Han är mot aborter!”
När jag stillsamt förklarade att det var klart Stanley Sjöberg skulle få komma och berätta om sitt liv och verk för att fler behövde lyssna på människor som är outgrundligt goda, då trodde de som protesterade att jag var ironisk. När de insåg att jag inte var det svängde de istället över till att anta att jag fått ett mentalt sammanbrott av någon för dem okänd anledning … de muttrade också om att de minsann skulle komma till samtalskvällen och … vad de skulle göra uttalades aldrig, men det stod tämligen klart att de inte tänkte komma för att bli döpta.
De kom, de lyssnade … och de blev stämda till eftertanke och faktiskt också beundran när Stanley Sjöberg berättade om sitt mångåriga arbete för att befria kristna som hålls som slavar i det muslimska Pakistan.
Det blev ett vackert … för att inte säga härligt möte.