Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 28 maj 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Antag att jag jobbar på en biluthyrningsfirma och tre män hyr en bil. Jag får senare veta att de tre männen rånat en bank och under flykten mördat två poliser.
Jag skulle känna skuld.
Anklaga mig själv.
Fundera på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Borde jaginte ha sett att det var något underligt med männen? Borde jag inte ha kollat dem noggrannare? Borde jag inte kontakta de anhöriga och be om förlåtelse för mitt slarv. Hade jag varit mer vaksam så kanske … Det vore en fullt mänsklig reaktion.
Lars Norén hyr inte ut bilar. Han skriver pjäser. Så han kanske tycker att han inte behöver fundera på sin roll i den pjäs som helt andra krafter regisserade och som slutade med en avrättning på en landsväg?

Låt oss tolka alla fakta positivt i detta fall. Låt oss antaga följande: Lars Norén ville skriva en pjäs som avslöjar och varnar för nazismen. Lars Norén ville med sitt teaterprojekt rehabilitera tre brottslingar och nazister.
Han ville bara gott. Ändå gick det åt helvete. Och det är då jag inte förstår att han inte säger: Jag var en fullblods – idiot. Jag lät mig luras, jag var blåögd, korkad och jag och mina medarbetare var försumliga. Jag är också skyldig till det som hände. Förlåt mig.
Men nu gör han ju inte det, och kanske borde vi gräva litet djupare och fundera på konstens roll i samhället. Det finns en strömning i kulturlivet som dyrkar styrka — kulturarbetare med insjunken bröstkorg tenderar att i ord, bild och dramatik dras mot det starka och muskulösa, det som de betraktar som mer livskraftigt och starkt än det samhälle de ser omkring sig.
En del kulturarbetare ser med förakt på människorna omkring sig — de där individerna köper ju aldrig den konst som kulturarbetarna skapar — och de gör det inte för att de är litet dummare än de som producerar konstverken. Så en del kulturarbetare ser sig ibland omkring och upptäcker andra grupper som delar deras förakt för den vanliga människan.
På 1960- och 70-talet såg vi hur delar av kulturlivet allierade sig med vad som påstods vara vänster. Delar av den vänstern ansåg ju att folk i gemen var litet korkade och behövde ett avantgarde som ledde dem vid näsan till lyckoriket.
På 1980- och 90-talet var det börsklipparna som betraktade allmänheten som litet bakom flötet, och givetvis sökte kulturarbetare sponsring från börsklipparna.
Och de senaste åren är det nynazismen som tagit plats med sitt folkförakt och sin dyrkan av makt och styrka.
Självfallet är inte Lars Norén nazist, men han vandrar vidare i en tradition där en del kulturarbetare låter sig fascineras av utkantsgrupper som vänder sig mot det samhälle som finns. Här finns ett slags gemensam upplevelse av att man är förmer och inte riktigt förstådd av de andra.
Går jag för långt?
Men den som studerar det som händer under arbetet med pjäsen märker ju hur Norén och hans medarbetare inte gör något för att övertyga Jackie Arklöv och de andra om att deras syn på världen är helt pervers. I stället fjäskar man och kryper för Tony Olsson och hans kumpaner.
Nazister har aldrig omvänts med smicker och kryperi.
Det fungerade inte i stor skala när Neville Chamberlain förnedrade sig i München 1938, och det fungerade inte när Norén gjorde det 1999 på Riksteatern. Nazisterna bara väntar på att vi ska vika undan eller inte vara tillräckligt vaksamma. Då slår de till.

Kultur ska göra oss vaksamma, få oss att höja garden.
Norén fick oss att sänka den.
Och någon annan fick ta smällen.

Boris Benulic

Kommentar: Den långvariga flatheten i den svenska kultur – värld en mot muslimska terrorister, liksom viljan att förstå, förlåta och rehabilitera dem ingår som jag här pekar på i en långvarig tradition; i går var det nazister som omhuldades. Många i kultursfären dras mot det starka och våldsamma, vilket förklarar medlöperiet med stalinerans kommunistpartier.
Vi får se vilka som de kommer att omfamna härnäst.