Svenska utvandrare kan vara av varjehanda slag.

Förr i tiden hade vi dem som var som Karl Oskar och Kristina – de förflyttade sig fysiskt till landet långt bortom havet därför att inga andra möjligheter gavs om de ville leva ett anständigt liv. Den svenska överheten hade i sin letargi skapat ett samhälle där delar av menigheten fick börja fundera på vad man kunde tillaga av träd, gräs och stenar om man villa fylla sin mage.

Alltså tog man båten till Amerika.

Sedan kom en ny våg av svenska utvandrare ungefär ett sekel senare … i början på 1980-talet. 

Ulf Kristersson och Henrik Landerholm hörde till denna grupp, vars medlemmar kunde återfinnas i varje liten stad i landet … i Ulfs & Henriks fall på det humanistiskt inriktade St Eskils gymnasium i Eskilstuna. Kanske hade de valt just det gymnasiet eftersom de identifierade sig med martyrhelgonet Eskil som stenades till döds av Mälardalens hedningar.

Eller så valde de två det gymnasiet eftersom det naturvetenskaplig och tekniskt inriktade Rinmansgymnasiet – där jag själv gick – hade blivit en väl plågsam upplevelse för dem (även om jag numera misstänker att de kan ha vissa böjelser som gör att de inte är helt avvisande till smärtsamma upplevelser).

Studerar vi Ulf & Henrik har vi att göra med tonåringar som kände sig missförstådda, de tillhörde en grupp av ynglingar som tyckte att de inte fick omgivningens uppskattning i tillräckligt stor omfattning. Deras skolkamrater tyckte dock att Ulf & Henrik – snällt uttryckt – var lita udda, i sitt ständiga pockande på uppmärksamhet för sin person … men omgivningen fattade aldrig riktigt vilka särskilda egenskaper de ville ha uppskattning för. Sorgligt nog för dessa ynglingar kunde lärarna inte heller upptäcka någon särskild form av begåvning hos dem.

De kallades allmänt Fyrtornet och Släpvagnen … men släpvagnen Ulf var den som gick först och bestämde, fyrtornet Henrik kom lunkande efter när de korsade skolgården. Dock kunde Henrik då och då stanna upp, stirra på någon och skrika ”Kommunistsvin!”.

Det var oftast lite oklart varför han skrek så, liksom det ibland rådde osäkerhet mot vem han riktade sin gymnasist-ilska. En och annan ungkommunist fanns väl på skolan, men de var få, så Henriks utbrott hade något planlöst över sig, något som två kvinnliga medlemmar av kökspersonalen en gång fick uppleva, liksom skolsköterskan när hon stillsamt promenerade till sin mottagning. En av de två mat-tanterna förklarade det senare med att allt nog berodde på att Henrik kom från Torshälla, och att pojkar därifrån var kända för att ha lite svårt för att kommunicera med det motsatta könet. En teori så god som någon kan jag tycka så här i efterhand … eftersom Henrik oftast verkade skrika ”kommunistsvin” till just tjejer. Sämre raggningsreplik är väl dock svårt att föreställa. Kan allt bero på ett missförstånd? Ropade Henrik egentligen ”Kommunist! Vin!”? ”Kommunist!” ropade han för att påkalla någon liten bolsjevikpuddings uppmärksamhet, och ”Vin”” eftersom han trodde att lite rödtjut kunde användas som lockbete när han väl fångat hennes uppmärksamhet.

Ni ser att jag verkligen försöker tolka allt till det bästa … men tyvärr tror jag att vi här möjligen står inför en tidig incel-prototyp, en yngling som satt hemma i källaren och formulerade konspirationsteorier om att det var en kommunistisk sammansvärjning som gjorde att han aldrig fick ligga. Då och då fann han kanske tröst därnere i källaren genom att sortera sin samling av valsedlar … han brukade skryta med att han hade 3000.

Ulf hade en mer stillsam framtoning, och under den tid han extra-arbetade i en fotoaffär på Kungsgatan blev han känd som stadens mest servila butiksbiträde, vilket möjligen bara ökade hans motvilja mot plebejerna i staden … tänk att vingas framkalla fotorullar åt gjuteriarbetare och annat löst folk.

Här – i den gamla framgångsrika industristaden Eskilstuna som präglades av teknisk uppfinningsrikedom, entreprenörskap och en sträng arbetsmoral … föddes Ulfs & Henriks motvilja mot allt svenskt. Lite märkligt eller hur?

Två svaga ynglingasjälar som ville att omgivningen skulle underkasta sig dem … kom istället att börja förakta denna omgivning eftersom omgivningen aldrig riktigt kunde förstå det storslagna hos Ulf & Henrik, de såg bara två pojkar som försökte verka äldre genom att gå omkring i tweedkavajer (som för övrigt alltid satt illa).

Eskilstuna hade blivit en välmående stad genom att förkroppsliga Saltsjöbadsavtalet, och visat att man kunde skala upp den gamla svenska bruksortsandan till att besjäla även en stor stad. 

Det passade inte Ulf & Henrik riktigt, de ville inte veta av något samförstånd mellan arbete och kapital, de vill se arbetets underkastelse, dock inte under kapitalet utan under sig själva.

Här ser vi en helt ny idé ta form i svensk politiskt liv – det är inte representanterna för olika samhällsskikt som ska ta säte och stämma i riksdagen … det är politrukerna som ska styra … de som suttit i källaren och samlat på valsedlar.

Så kom det sig att Ulf & Henrik utvecklade en kärlek till USA, där visste man minsann hur man kunde hålla både arbetare och fackföreningar på plats, och kunde en skådespelare flytta in i Vita huset så skulle väl en samlare av valsedlar åtminstone kunna bli minister i Sverige.

USA blev den stora förebilden för Ulf & Henrik på 1980-talet, den modell efter vilken Sverige borde omvandlas, och när de talade om vikten av Nato-anslutning blev de så upphetsade att de ibland plötsligt tystnade och generat tittade ner i backen.  Intressant fenomen som jag inte tänker försöka förstå; vem vet vad tankar på ett Nato-inträde kan ha utlöst hos Ulf & Henrik.

Ulfs & Henriks motvilja mot Sverige och svenskarna tog sig också efter hand ett annat uttryck, de började svärma för islam i i början på 1990-talet. I Expressen deklarerade Henrik 1992:

”De allra flesta av oss, har fördomar mot främlingar. Vi undrar väl lite till mans hur det står till med muslimernas kvinnosyn och tror oss utan belägg veta att zigenarna stjäl. Men en riksdagsledamot måste arbeta med sina fördomar och inte låta det ”sunda förnuftet” flyta med i floden av rykten och påhittade historier.”

Alltså, den som vänder sig mot islam har låtit sig ”flyta med i floden av rykten och påhittade historier”.

I några årtionden trampade Ulf & Henrik runt i Moderaternas B-lag, i väntan på att de skulle bli deras tur att få spela i A—laget och ta över ledningen av partiet, och landet.

När de väl fick den möjligheten kunde Ulf & Henrik fullt ut börja förverkliga sin vision – att omvandla Sverige till en delstat i USA, en land där ursprungsbefolkningen skulle tvingas bereda plats för muslimer. Mängder av muslimer skulle ge Ulf & Henrik och nyliberalerna precis vad de ville ha … en stor och undergiven massa som kunde användas för att pressa ner lönerna … och om de som inte ville arbeta kunde ju försörjas genom att man pressade extra skattekronor ur ursprungsbefolkningen.

Ulf & Henrik mötte inget politiskt motstånd i riksdagen … det som skulle föreställa vänsterpartier hade sedan länge amerikaniserats i sin politik, och såg USA:s demokratiska parti som sin ledstjärna. Och massinvandring bejakade ”vänstern” också – för det garanterade ju förorternas röster till de bidragsivrande partierna.

Där står vi i dag.

Landet kontrolleras av människor som aldrig haft ett riktigt jobb, men som ändå ständigt krävt att få uppskattning och makt och förmåner.

Nu har de nått dit de ville.

Och de tänker stanna där.

Det är därför Sverige Coca-coloniseras och islamiseras.

(Fotomontaget föreställer mig, och Ulf och Henrik, bilderna är tagna ungefär samma år … i Eskilstuna … men definitivt på olika platser … i varje tänkbar mening.)