Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 10 juli 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Ibland får man intrycket att halva världen håller på att svälta ihjäl, och att hundratals miljoner människor när som helst kommer att falla till marken för att de inte fått tillräckligt med näring.
I förrgår släppte FN sin årliga rapport om tillståndet i världen när det gäller människors välfärd. Där konstateras att invånarna i mer än en fjärdedel av världens länder fått det sämre genom en kombination av svält, aids, krig och ekonomisk kris.
Men så plockar jag fram den rapport som kom från WHO för några veckor sedan — och där konstateras det att mänskligheten är fetare än någonsin förr. Inte så där mysigt småtjock, utan så där kolossaltjock.
Enligt WHO är andelen sjukligt överviktiga 300 miljoner, och andelen farligt underviktiga är 300 miljoner. Då tänker ni att det är väl inget konstigt med det. Den vita världen äter mer än någonsin och rör sig samtidigt snart bara mellan soffa och säng. Klart vi blir tjockare. Jovisst.
Men det intressanta med WHO:s rapport är att den visar att alla blir tjockare. För första gången är det så i tredje världen att andelen kraftigt överviktiga är lika stor som andelen undernärda.
FN:s ”Human Development Report” målar upp en deprimerande bild där klyftorna bara växer. Vi får veta att 1820 var Västeuropas inkomst per capita tre gånger så stor som den i Afrika. I dag är den 13 gånger så stor. Totalt 21 länder har sett en nedgång i både livslängd, inkomst och läskunnighet, men i de flesta av dessa fall rör det sig om afrikanska länder vars ekonomi kollapsat under trycket av aids-katastrofen.

Dystert, dystert. Men i WHO:s rapport träder en helt annan värld fram. Finns det två jordklot? Hur som helst föredrar jag WHO:s rapport. Inte för att den är mer optimistisk, utan för att den är mer precis.

Vad säger egentligen exemplen jag nyss drog? Inte någonting. Visst är det säkert så att inkomstklyftan mellan européer och afrikaner ökat. Men innebär det att afrikanerna fått det sämre? Det kan man egentligen bara få veta om man undersöker så grundläggande saker som antalet kalorier de får i sig per dag. Och då visar WHO:s rapport att afrikanerna i dag får i sig fler kalorier än tidigare per person. Utvecklingen går framåt.
Visst, i Sierra Leone sjunker livslängden, vad ska den annars göra när det rasar inbördeskrig där man använder barnsoldater?
Tittar vi på siffrorna land för land framträder en mycket märklig bild. I FN:s rapport finns Zimbabwe med som katastrofland som fått det sämre på alla områden. Så tittar jag i WHO:s rapport. Andelen överviktiga i Zimbabwe är 26 procent. Andelen underviktiga — alltså undernärda — är tio procent. I Sydafrika är 44 procent av kvinnorna i Kapprovinsen överviktiga. Och i FN:s rapport är Sydafrika så nära helvetet man kan komma på jorden. Antalet länder där andelen överviktiga är mindre än andelen underviktiga är ganska liten: Kambodja och Bangladesh är de värsta exemplen. Det som kännetecknat utvecklingen de senaste tio åren är alltså att tillgången på mat har ökat i hela världen och att allt fler får äta sig mätta.

Det finns två olika världsbilder som ligger till grund för de här två rapporterna. I FN:s ”Human Development Report” har man förutsatt att världen hela tiden blir allt jävligare. I WHO:s rapport har man vandrat ut på fältet och kollat hur mycket folk egentligen äter, och kommit fram till att överlag äter vi mer och bättre än någonsin i historien.
Världen rör sig sakta framåt. Det är det vi måste inse för att kunna hjälpa till med de fruktansvärda problem som ändå återstår i världen — och problemen med världssvälten är inte så mycket en fråga om vår utsugning av tredje världen, som frånvaron av demokrati och rättvis fördelning av välståndet i tredje världen.

Boris Benulic

Kommentar: Vissa av mina kolumner (lyckligtvis få) kännetecknas av att målet är att angripa idéer om att vi står inför katastrofer som innebär jordens och mänsklighetens snara undergång; det kan gälla klimatet, eller svält … eller kärnvapenkrig.
I de sammanhangen har jag försökt anlägga ett mer långsiktigt perspektiv och påpeka att världen trots allt blir bättre … som jag påpekar i den här kolumnen: antalet överviktiga människor ökar i rätt många länder i tredje världen.
Syftet med texten är möjligen vällovligt, bevisföringen dock undermålig.
Fetman i tredje världen är inte ett tecken på att människor trots allt fått det bättre, det är ett bevis på att de i sin uppgivenhet och misär stoppar i sig extremt undermålig föda, ofta importerad.
Deras länders egna jordbruk har omvandlats från små lotter som försörjde en familj till stora odlingar för exportvänliga grödor eller betesmarker för biffdjur vars kött ska skeppas till andra delar av världen. Nu äter de importerat friterat rens som sopats ihop från golven i de multinationella matproducenternas megafabriker.