Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 31 juli 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Jag har tagit semester för första gången på fyra år. En vecka i södra delen av den kroatiska skärgården. Familjen är överlycklig — inte bara på grund av att jag nästan helt stängt av mobiltelefonen, utan på grund av att vi lyckats hyra ett helt hus nära både strand och centrum. Turisterna är för första året sedan kriget tillbaka. Överviktiga tyskar, magra svenska backpackers och seglande fransmän.
Det ganska nyss avslutade blodbadet känns lika avlägset som trettioåriga kriget.
En kväll sitter vi på altanen och min äldsta dotter tycker att det är så konstigt att vi lyckats hyra ett helt hus. Min son säger att det är väl inte alls konstigt — ägarna tjänar väl på att tränga ihop sig med släkten i en liten lägenhet under sommaren, och så hyr de ut sitt hus till välbeställda turister.
Det är bara ett problem med det resonemanget. Huset ger inte intryck av att någon bor i det. Ingen verkar leva där.
Ingen verkar ha gjort det på länge.

Förklaringen är ganska enkel: Även små pittoreska medeltidsstäder i skärgården rensades etniskt under 90-talets inbördeskrig. Inte alltid blodigt och våldsamt. En etnisk rensning kan genomföras genom att man gör vardagen överjävlig. Serbiska invånare i Kroatien blev av med jobben.
Och så började grannarna med en småskalig vardagsterrorism. Någon förgiftade hunden. Bagaren vände ryggen till när man skulle handla morgonfrallan.
Bilen fick däcken sönderskurna.
Så serberna tog sina familjer och flyttade från Kroatien.
Och kroaterna tog sina nära och kära och lämnade Serbien.

I alla dessa folkomflyttningar blev det liksom några hus över för att alla ägare inte nådde fram; en del dog på vägen — ibland till och med innan de hunnit påbörja sin resa.
Nu bor vi i ett sådant hus som blev över. Kanske var det våra trevliga grannar som förgiftade förre ägarens hund.
Kanske var det den trevlige kaféägaren på hörnet som såg till att hans ungar mobbade förre husägarens barn i skolan.
Vad vet väl jag — bara en sak kan jag vara säker på: att bland alla de trevliga människor vi möter under den här semestern finns det allt från riktiga krigsförbrytare till fega små kräk som bara utnyttjat situationen.

Visst döms en del av mördarna i Haag; några serber, en och annan muslim och så några kroater — men de fungerar ju bara som offerlamm. De döms för att vi ska känna att rättvisa är skipad.
Biljana Plavšic får komma till svenskt fängelse och käka tårta, och så är brotten mot muslimer sonade. En muslimsk general får 15 års fängelse, och så är muslimernas barna – mord i Grbavica förlåtna. Och så låser vi in ett halvdussin kroatiska överstar, så att vi kan dra ett streck över rensningen i hela det serbiska Krajinaområdet i Kroatien.
Så allt är frid och fröjd, vattnet är klarare än någonsin förr, priserna är som på 60-talet, de flesta mördare åker runt i guldglänsande bilar och jag får hyra ett hus billigt.

Av tusentals krigsförbrytare i före detta Jugoslavien har bara en bråkdel straffats. Lika få som efter det att Adolf Hitler föll.
Men måste vi inte någon gång säga att det inte räcker med att kapa topparna? Ondskans rötter måste rivas upp. Om det var så att min trevlige granne deltog i fördrivningen, så ska han till Haag. Så länge inte också ondskans fotfolk straffas kommer ondskans generaler alltid att få nytt manskap. Och det vete fan om jag inte bidrar till ondskan genom min semester här — min och familjens närvaro blir ett tecken på att allt är som förr.
Huset är åter bebott, nätterna sammetssvarta och stilla.
Och kanske är det tystnaden som skrämmer mig mest. Nattens tystnad bryts aldrig av ångestskrik på grund av att bödlarna drömmer mardrömmar om det onda de gjort.

Boris Benulic

Kommentar: Möjligen förlorade jag min tro på människans förmåga att bygga mer omfattande och komplexa statsbildningar under mina reportageresor i krigets Jugoslavien.
Jag har aldrig haft något hopp om verklig försoning mellan de olika folken och kulturer — de senaste krigen lades bara till en gammal och lång lista av tidigare verkliga eller upplevda oförrätter.
Det enda rationella är att istället för att sträva efter försoning eller att rättvisa skipas skapa starka enklaver som utgår från att de som bor där har gemensamma intressen … vilket innebär att regionen går mot än större balkanisering. Men det är nödvändigt för att förhindra att Bosnien och Kosovo blir verkliga brohuvuden för islam.