Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 8 april 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Det är lördagskväll i en radhusförort. En man — vi kan väl kalla honom Nisse Larsson — har druckit några öl. Tillräckligt många för att han ska släppa fram ilskan inom sig. Var det inte så att hans fru smet i väg på den där festen man hade förra veckan och hånglade med grannen? Frun förnekar det, men Nisse blir allt ilsknare.
Efter ännu en öl rusar han ut på gården, springer över gräsmattan, hoppar över staketet till grannens tomt, tar tag i grillen som står där och vräker in den genom grannens vardagsrumsfönster. Han följer upp med att kasta in en trädgårdsstol. Han skulle kasta in trädgårdsbordet också om han bara orkade lyfta gjutjärnspjäsen. Grannarna gömmer sig i gillestugan och ringer polisen.
När de kommer (jodå, ibland kommer de när man ringer) så blir Nisse Larsson helt galen. Han rusar mot poliserna, tar tag i en trädgårdstomte som han vräker mot dem. En av poliserna träffas och faller. Nisse Larsson tar upp en trädgårdstomte till och vräker den över den liggande polisen.
Han har sju stycken stående i trädgården — möjligen är det inte tomtar utan de sju små dvärgarna. Tunga och hårda är de i alla fall.
Nisse Larsson kastar nu den tredje trädgårdstomten mot den fallne polisen, vars kollega nu dragit sin tjänstepistol. Han osäkrar. Han skjuter. Nisse Larsson träffas i vänster sida, och faller omkull.

Hade detta hänt skulle det möjligen blivit en mindre artikel i tidningarna. Ingen skulle ha anklagat polisen som sköt — vad skulle han göra? Hans kollega låg på marken, redan träffad av två tunga trädgårdstomtar. Nisse Larsson var helt bindgalen och det gick inte att få kontakt med honom. Han måste stoppas.

Men om Nisse Larsson hade burit skidmask och skrikit slag – ord medan han kastade trädgårdstomtarna, så hade det blivit ett satans liv. Då får man inte skjuta, om man är polis.
Varannan dag passerar ett nytt upprop mitt skrivbord trots att nästan ett år gått efter Göteborgskravallerna. Det talas om politiska domar — att straffen är strängare för att man vill markera mot den politik som stenkastarna står för.
Om jag tillsammans med min familj befunnit mig på Avenyn i en av de butiker som fick gatstenar inkastade, så hade jag sett till att de som kastade sten i fortsättningen möjligen kunde sparka småsten framför sig. Armarna skulle de fått svårt att använda. Jag skulle krävt att de som riskerade oskyldiga människors liv fick mycket stränga straff. De flesta har fått ett till ett och ett halvt år i fängelse. Skulle det vara strängt? Skulle uppropsskrivarna tycka det var strängt om det var ett gäng fotbollshuliganer som hade bombarderat sin omgivning med gatsten? Knappast. Men det som retar uppropsskrivarna mest är att nu är alla förundersökningar mot polisen nedlagda.

Men här ska vi lära av den kloke gamle kommunisten Pier Paolo Pasolini. När han betraktade de stora sammandrabbningarna på 60-talet mellan polis och studentdemonstranter skrev han en lång dikt till polisernas försvar. Vad han inte kunde uthärda var den odrägliga snobbigheten hos vänsterstudenterna som han visste en dag skulle överge sina ungdomsideal och återgå till den överklass de kom från. Och när han såg på poliserna såg han de där bondgrabbarna han hade växt upp med. De som inte hade så många val här i livet. Valet var ganska enkelt för Pasolini. Vill man vara solidarisk med folket och sin klass håller man i sådana här fall på polisen.

Boris Benulic

Kommentar: Visst skulle jag kunna göra en mindre partiell avbön och säga att det rättsliga efterspelet till Göteborgskravallerna visade att polisen använde övervåld och att rättsprocessen som följde var farsartad — men det senare gäller ju hela det svenska rättssystemet som allt mer kommit att bemannas av dem som klarat juridikstudierna sämst, och som därför valt att komplettera sitt klena huvud med en mjuk ryggrad och göra karriär som åklagare eller domare.
Intressantare är kanske att jag hade rätt i min förutsägelse om att demonstranterna skulle återgå till de lugna, välmående och städade miljöer som de växt upp i och lämna politiken och kampen mot globaliseringen; den kampen var ju aldrig allvarligt menad.