Lördag 10 februari

När Emmanuel Le Roy Ladurie vaknade på morgonen och hörde nyheterna klev han ut, satte sig på cykeln – fortfarande iförd pyjamas. Han trampade ner till stadens partihögkvarter och kastade in sin partibok i Parti Communiste Française.

Året var 1956. Det var dagen då Sovjetunionen invaderade Ungern.

Emmanuel Le Roy Ladurie undervisade vid den tiden i historia på universitetet i Montpellier samtidigt som han arbetade på sin doktorsavhandling om böndernas liv i Languedoc under tre sekler; från år 1500 och framåt.

Utträdet ur kommunistpartiet innebar inte att han lämnade politiken, han grundade en egen liten vänstergrupp som senare kom att uppgå i det socialistiska partiet

Men när han erbjuds en tjänst i Paris på Centre de recherches historiques vid École Pratique des Hautes Études lämnar han Montpellier (och även det socialistiska partiet). Möjligheten att verka i Annalesskolans högborg under Fernand Braudel absorberar honom helt.

Men det innebar inte att han lämnade marxismens historiesyn bakom sig – han utvecklade och fördjupade den – till den punkt där vänstern kom att stämpla honom som ”reaktionär” och ”höger”.

Jag har rätt ofta sedan Emmanuel Le Roy Laduries död i november förra året funnit mig sittande med en av hans volymer och bläddrat mig fram och studerat de nästan för många anteckningarna i marginalen. Han hör definitivt till dem som bidragit till min – möjligen ändå för begränsade – förmåga att tänka självständigt.

Annaleshistorikerna kännetecknades av sin vilja att koppla ett totalt grepp på historien; jordmån, mineraltillgångar, naturens utseende och beskaffenhet, typ av skog och vattendrag – allt tillsammans formade människors mentalitet – och dessa mentaliteter kunde fortleva långt efter de förhållanden som frambringat dem förändrats. Annaleshistorikerna studerade de långa linjerna i historien, och de strävade alltid efter att gräva ner sig i fakta och anhopa fakta, de utgick från historien som den verkligen utspelat sig. Marxistiska historiker utanför denna riktning tenderade istället att utgå från Marx eller Engels ståndpunkt om en historisk epok eller händelse – och sedan började de leta efter fakta som kunde belägga den etablerade marxistiska ståndpunkten.

Den debatt som kom att utvecklas kring Emmanuel Le Roy Laduries avhandling om bönderna i Languedoc var typisk. Den traditionella marxistiska synen på utvecklingen på den franska (eller engelska) landsbygden var att klasskampen drev utvecklingen framåt; fejder mellan fattiga och rika bönder, eller mellan bönderna som grupp och jordägande adel, och som ytterligare en komponent ett framväxande skikt av industriidkare och handelsmän – Robert Brenner är kanske den som utvecklat den ståndpunkten bäst, och målat upp en bild där historien går som på räls.

Men … konstaterade Emmanuel Le Roy Ladurie … så var det ju inte alls. I sin avhandling kunde han visa hur den franska landsbygden under dessa århundraden genomled cykler av evig misär. Inget rörde sig framåt, allt var en kamp mot förhållanden skapade av en motsträvig natur och en trots allt ständigt växande befolkning. Först när staten och centralmakten i Paris börjar pressa landsbygdens alla skikt med allt större skattepålagor skapas en dynamik på landsbygden, och det gamla börjar brytas sönder, och motståndet tar sig en mängd olika former – mestadels ineffektiva och verkningslösa. Det är historien som kaos, och människors medvetande lunkar trött några steg bakom de krafter som påverkar historien.

Man kan ställa Emmanuel Le Roy Laduries historiesyn mot den som Putin gav uttryck för i intervjun med Tucker Carlsson. Putin utgår från vad han ser som statens intresse när han skriver historien – och den blir därmed obegriplig, möjligen dock användbar för honom.

Och det här är något som kännetecknar i princip all form av ”historia” som används i politiska debatter och offentliga samtal; varje aspekt av andra världskrigets historia kommer att tolkas med utgångspunkt från Auschwitz – och blir därmed dunkel och mystisk, men mycket använder för dagens makthavare.

I Sverige – liksom i många andra länder – kom Emmanuel Le Roy Ladurie med tiden att bli en bästsäljande författare genom sina verk om katharerna i Montaillou samt Karnevalen i Romans, men det var inget som ledde till ett ökat intresse för hans övriga historiska verk. En bidragande orsak till det var antagligen att han gjorde sig omöjlig genom att börja studera den franska statsapparatens historia och maktens mekanismer. Resultatet blev omfattande verk, skrivna helt utan någon form av moraliserande – han ville helt enkelt förstå auktoritetens anatomi.

För mig är det här hans storverk, L’État royal, 1460-1610 och L’Ancien Régime, 1610-1770 (1991) – och de gör att jag bättre förstår hur makt utövas i dag, och hur den har olika komponenter, ideologisk (de styrda tror att makthavarna trots allt vet bäst), ekonomisk (makthavarna sitter på skattkistan), våldsmonopolet (de kontrollerar polis och militär. Men till detta kommer att han också i de verken studerade och beskrev makthavarnas mentalitet; hur de fångas i sina egna seder, och traditioner. Till slut är de så invävda i dessa mönster att de inte förmår för en politik som är rationell, ens med avseende på deras egna intressen.

Alltså; Emmanuel Le Roy Ladurie övergav inte marxismens historiesyn – men hans strävan efter att utgå från fakta gjorde att han hamnade mycket långt bort från vänsterns sätt att se på (och använda historia).

På senare år har dock vissa vänsterteoretiker gjort ansatser att ta Emmanuel Le Roy Ladurie till nåder. Orsaken är hans verk om klimatet.

Redan från början av sin forskargärning kom han att intressera sig för klimatet och hur det påverkar människor och samhälle. I årtionden bedrev han vid sidan av allt annat studier av klimatet, han studerade till exempel utfall av vinskörden i Frankrike under hundratals år.

Ett av målen var att fördjupa vår kunskap om den ”lilla istiden” mellan 1350 och 1850.

Vänsterteoretiker började hylla honom eftersom ”klimatet” för många av dem blivit den stora och viktiga kampfrågan.

Men det enda det egentligen visar är att de inte läst ens hans sammanfattning av klimathistorien Abrégé d’histoire du climat eller det verk som kom på 1980-talet om klimatets historia sedan år 1000.

Det säger sig självt att människans aktiviteter inte kunde ha orsakat den lilla istiden – men den kom att forma människors mentalitet – och ibland förstärktes vidskepelse och efterblivenhet, och domedagstankar eller uppgivenhet.

Ungefär som i dag alltså.

Men mest ska vi nog beundra Emmanuel Le Roy Ladurie för hans glupande kunskapshunger – han ville verkligen veta och förstå allt, inget var honom främmande. Förutom de monumentala verken lämnade han också efter sig ett berg av texter och essäer om de mest märkliga ämnen; symboliska kastrationers betydelse, guldbrytning i Brasilien, platser som fått namn efter helgon, eller studier av häxor och beskattning av salt.

Men min favorit här är nog ändå hans utredning av åsnefjärtens roll i det folkliga berättandet.

Tillfrågad om sin politiska hållning på ålderns höst förklarade han att han nog närmast var att beteckna som en “inte särskilt progressiv katolik”.

Och samtidigt höll han fast vid den marxistiska historiematerialismen.

Boris Benulic