Nu diskuteras David Lagercrantz bok “Intränglingen” runt kaféborden på söder och i Vasastan. I sin bok berättar David om pappan Olofs ständigt otroheter och svek mot hustrun Martina.

David har i intervjuer hävdat att boken är ett sätt att hedra hans mamma.
Jag är förvisso inte införstådd med den hederskultur som råder inom den svenska så kallade kultureliten, men jag kan hur jag än anstränger mig inte riktigt förstå hur den nu döda modern – om hon hade levt – skulle ha känt sig ha fått en upprättelse genom att sonen gjort faderns vanemässiga sjaskighet publik.

Jag tror vi mer har att göra med ett annat fenomen – och det är att kulturelitens barn försöker vinna sympatier genom att framställa sig själva som offer för en traumatiserande barndom … och de senaste åren har kulturbarn paraderat föräldrarnas otrohet, supande eller allmänna illvilligt mot partnern eller avkomman … och det har ju fungerat. De böckerna säljer … fråga Alex Schulman.

Att skriva en sådan bok kan också innebära att den som är född i enklare förhållanden får tillträdde till de finare salongerna (fråga Åsa Linderborg och Susanna Alakoski).

“Intränglingens” utgångspunkt är den bekännelse– och bön om förlåtelsebok som Olof Lagercrantz skriver med sin hustru som enda mottagare. Efter det att det visat sig att Olof kanske har gjort sin pianolärarinna med barn kräver Martina en total bekännelse, alla kort och otroheter ska nedtecknas och redovisas.
Och det visar sig att Olof har en hel del att bekänna … det är inte utan att man misstänker att det finns tämligen många män och kvinnor som utan att veta om det har Olof Lagercrantz som far. Något som i och för sig skulle kunna förklara det inavlade kulturlivet i Sverige i dag. Det blir lite av tomten är far till alla barn över det hela.

Faderns efterlämnade manuskript fyller David med sorg och vämjelse, det rör sig ju inte om en enstaka otrohet efter en julfest på DN:s kulturredaktion – här står vi inför en helt manisk manipulatör, som dagen efter sitt bröllop skriver till en av sina älskarinnor att han hoppas att hon vill fortsätta deras förhållande och att han längtar efter henne. Det skrivs alltså efter det att han nyss rullat ur sängen efter sin egen bröllopsnatt.

I sin bekännelseskrift uttrycker Olof sin ångest över att hustrun nu ska lämna honom – eftersom hon sägs betyda allt för honom, och beskrivs som hans musa alltsedan deras första möte.
Alltså: Olof Lagercrantz – inte bara ett kräk, utan också en krake.

Typiskt för de texter om boken som hittills hunnit publicera på kultursidorna (den finns ännu bara som ljudbok) är att recensionerna och intervjuerna helt fokuserar på svek och skam. Olof Lagercrantz avhandlas bara som privatperson, make och pappa.
Ingen har ännu lyft frågan om vad avslöjandena i “Intränglingen” ska betyda för vår syn på Olof Lagercrantz gärning som författare och publicist.

Nej, det är inte så att jag nu tänker driva en linje om att man inte kan skilja person från verk och att vi därför ska fördöma Olof Lagercrantz texter.

Men jag vill drista mig till att påstå att “Intränglingen” gör att det kanske nu blir möjligt att diskutera om det inte var så att defekterna i Olof Lagercrantz karaktär påverkade både hans essäer om litteratur och hans texter om politik – och i både fallen var hans påverkan på svensk kultur dåförtiden stor – och det har format det litterära liv vi ser i dag.

Jag har alltsedan jag för första gången läste Lagercrantz texter om Franz Kafka och Joseph Conrad känt att Lagercrantz inte riktigt förstod dem, eller kunde förstå dem – och nu är jag rätt säker på att han faktiskt gjorde något så simpelt som att projicera sin egen försumpade själ på dem.

För Olof Lagercrantz blir Kafka en människa med starkt självförakt, fångad i inre krav han inte kan uppfylla, präglad av skuld och, existentiell ångest. Kafka är för Lagercrantz någon som “vill bli en annan än han är”.
Man kan se på Lagercrants analys av “Processen” där Lagercrantz ser Josef K:s öde som en spegling av hur vi alla lever med en inneboende känsla av skuld som vi inte kan definiera, men som ändå styr våra liv. Skulden handlar inte om ett specifikt brott, utan om Josef K:s oförmåga att leva sant och ta ansvar för sin egen existens innan det är för sent.

Men en annan fullt möjlig läsning är att man ser Kafka som en tämligen realistisk skildrare av livet i det habsburgska väldet och den enorma byråkrati som en gång växt fram för att hantera etniska, kulturella, språkliga och sociala skillnader, och denna byråkrati började till slut – som alla andra byråkratier – att leva sitt eget liv och efter sin alldeles egna logik … och dess handlingar, eller avsaknad av handlingar blir därför obegripliga för en normal, och förnuftig människa. Det är vad Kafka skildrar.
Den ungerske framstående juristen András Sajó har argumenterat för att den värld Kafka skapade var en på sitt sätt realistisk skildring av den habsburgska monarkin som var en ”byråkrati förmildrad av slarv och dumhet”. Han menar att Kafka realistiskt fångade denna unika blandning av extrem formalia och mänsklig inkompetens.

Författaren Johannes Urzidil tillhörde Kafkas inre vänkrets, och konstaterade i sin essäsamling “There goes Kafka” att:
”Kafka was Prague and Prague was Kafka. It had never been so completely and so typically Prague, nor would it ever again be so as it was during Kafka’s lifetime. And we, his friends…knew that this Prague permeated all of Kafka’s writings in the most refined miniscule quantities.”
Bland andra tänkare som ser Kafkas romankonst som fast rotad i verkligheten hör Claudio Magris och Benjamin Noys.

Det är heller inte en Kafka fylld av skuld, skam och existentiell ångest vi möter i de ocensurerade dagböckerna – det är istället en ganska själsligt robust och självmedveten individ vi möter – en person som förvisso i förbigående noterar vad han ser som egna smärre fysiska defekter, men som är självsäker nog att skriva kritiskt och nedlåtande om andras utseende.

Även Joseph Conrad omvandlas i Lagercrantz framställning till en vandrande säck fylld av kval, vånda och ängslan. Och förvisso diskuteras skuld och svek i verk som Lord Jim och Mörkrets hjärta – men det finns inget i Conrads liv som tyder på att han i sitt skrivande hämtade näring ur egna inre brottningar med ångest och skam.
Conrad var en kraftfull man; en föräldralös pojke vars föräldrar var polska kämpande patrioter i ett Polen förtryckt av Ryssland. Han bygger sig ett nytt liv i exil i England. Hans flit, disciplin och begåvning gör att han blir sjökapten – och dessutom lär han sig ett nytt språk till mästerskap och blir en av de stora förnyarna av romankonsten – och han bygger sig dessutom ett stabilt hem som blir hans fasta punkt i tillvaron.
När Conrad skriver om skuld och svek är det som sedelärande berättelser för vad som händer den som inte förmår vara sann och trogen goda ideal.
Skulle man läsa Conrad som Lagercrantz gjorde det så blir romanen Anarkisten ett uttryck för att Conrad i sitt inre brottades med en lust börja kasta bomber och begå terrordåd.
Och så var ju inte … för att uttrycka det försiktigt.

Vad Lagercrantz gör när han läser Kafka, och Conrad är att han försöker rättfärdiga, eller snarare förgylla, sina egna och återkommande svek genom att framställa Kafka och Conrad som sina själsfränder.
Existentiell personlig ångest, skuld – och ständiga svek – blir något som utmärker konstnärssjälen.
Mer jordnära själar som jag har fullt upp med en mer vardaglig ilska över tillståndet i Sverige och världen … vi hinner liksom inte ägna oss åt sådana handlingar som Lagercrantz och kan därför inte drabbas av hans boudoir-ångest.
Och jag vill nog hävda att Kafka och Conrad hörde till de mer jordnära själarna – om än oändligt mer begåvade än vi andra – de slet sig upp i samhället … i motsats till Olof Lagercrantz som föddes med en silversked i varje mungipa.

Det brukar om Lagercrantz sägas att han intog en “aristokratisk” hållning till kultur, politik och samhälle.
Men en aristokrat sprungen ur myllan i det egna landet kommer att ha fasta bland till dess kultur, och det hade inte Lagercrantz – han kan möjligen sägas vara en “aristokrat” i markis de Sades anda … och jag tycker nog inte att det är så mycket att stå efter.

Man kan se hela Lagercrantz gärning i kulturlivet och på DN som en ständig attack på svensk kultur och tradition, och egentligen på det europeiska kulturarvet. Linjen är tydlig, från hans försvar av de första svenska modernisterna fram till att han gjorde DN:s kultursida till en plats där den kinesiska kulturrevolutionen omhuldades.
Det blir lite pikant att Olof Lagercrantz ändå kunde drista sig till att hävda att 1900-talet var “reserverat åt lögnen”.
Men visst … så var det … och Olof bidrog till det detta, både på det privata och det offentliga planet.

Lagercrantz var alltså inte i egentlig mening “aristokrat”, man blir inte det bara för att man är folkfientlig, eller åtminstone helt ointresserad av det egna folkets välfärd.’