Ett vanligt argument från dem som motsätter sig att Sverige hyr plats för sina fångar på anstalter i exempelvis Baltikum är att:
“… det försvårar återanpassningen av fångarna eftersom personalen då inte har kunskaper i svenska och om svensk kultur”.

Men … i den svenska äldreomsorgen är ungefär 60 procent av personalen (sett över hela landet) av utländsk härkomst, en stor del av dessa är utrikes födda och har begränsade kunskaper om svensk kultur, seder och språk.

Jag är övertygad om att de som protesterar mot att fångar skickas utomlands hör till samma kategori som propagerar för att vi ska importera fler personer som ska jobba äldreomsorgen.

Alltså: vi förväntas kämpa för mördares, rånares, våldtäktsmäns och knarklangares rätt att bli omhändertagna av dem som kan svenska seder och behärskar språket – men landets åldringar ska omhändertas av personer som kommer direkt från Nugaaleeddalen.

PS. När det gäller fångar är förstås den grundläggande frågan om vi ska vara intresserade av att de återanpassas till samhället? Och att personalen på ett litauiskt fängelse inte pratar svenska torde vara ett smärre problem, det gör knappast de gängkriminella heller. Eller förvänts vakterna i de utländska fängelserna behärska förorternas blandning av knarkarslang, amerikanska gettosvordomar samt könsord från Tredje världen?