Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 6 december 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Grupper som betecknas som ursprungsbefolkning anses av många ha kunskaper om naturen som vi i västvärlden bör ta del av. Men när det gäller Amazonas visar nyare arkeologiska fynd att det kanske är regnskogarnas förlorade kulturer vi bör studera — inte folkgrupper som lever där i dag.
Kanske har du de senaste dagarna oroat dig för att ditt kaffedrickande ska skambeläggas. I tidningar har man kunnat läsa rubriker som ”Så hotar svenskarnas kaffedrickande regnskogen”. Artiklarna bygger på en rapport från Chalmers, där det redogörs för hur regnskog avverkas för att bereda plats för kaffeodlingar.
Sverige importerar ungefär 40 procent av sitt kaffe från Brasilien, och den mängden utgör en och en halv procent av det kaffe som årligen produceras i Brasilien. Man kan tycka att vi inte ska behöva börja känna ”kaffeskam”, men se det tycker rapportförfattarna att vi bör göra – de har beräknat att år 2022 innebar vårt kaffedrickande att träden på 331 hektar regnskog fälldes.
Med tanke på att Amazonas yta är cirka 600 miljoner hektar kan man även i detta fall tycka att det inte är mycket att bråka om. Mitt och andras dagliga drickande av kaffe i Sverige bidrar alltså till en årlig regnskogsavverkning på tusendelar av en promille av Amazonas yta.
Chalmers-rapporten presenterades på den nyss avhållna COP30 i den brasilianska staden Belém – i just Amazonas. En stor svensk tidnings mycket utförliga presentationsartikel om COP30 inleddes med formuleringen:
”Ett stenkast från klimatmötet breder världens största regnskog ut sig, en i stort sett orörd miljö där nya arter fortfarande upptäcks.”
Det är orden ”i stort sett orörd” som bör få läsaren att bli fundersam, för – som ett växande antal arkeologer och historiker hävdat under 30 år – Amazonas är platsen för urgamla, sedan länge försvunna och högtstående kulturer och civilisationer.
I rörelser som säger sig vilja rädda klimatet och jorden från den globala uppvärmningens effekter är en av grundtankarna idén om Amazonas som en plats som genom hela historien varit nästan obefolkad, och där de få människor som levt har gjort det genom minimal påverkan på den ”orörda” naturen. I dessa sammanhang lyfter man ofta fram yanomamifolket som ett exempel och föredöme.
Detta sätt att resonera och framställa utvecklingen förs ofta med hänvisning till fakta och vetenskap.
Problemet är att vetenskapen sedan årtionden tillbaka utvecklat en helt annan bild av Amazonas historia – det märkliga är att man i klimatdiskussionerna sällan försöker föra in arkeologers och historikers rön i samtalet.
Frågan blev mer synlig för allmänheten 2005 i och med publiceringen av Charles C. Manns studie ”1491”. I denna populära framställning av forskningen om ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika visade Mann hur forskarna med tiden kommit att helt ändra inställning till hur den Nya världen såg ut innan européerna anlände. Den ursprungliga bilden var att kontinenterna befolkades av små nomadiserande grupper som livnärde sig på jakt, fiske och insamlande av frukt, nötter och vilda, ätbara växter.
Men Mann lutar sig mot den forskning som från slutet av 1800-talet och framåt genom utgrävningar visade att inte bara Centralamerikas indianer, utan även de nordamerikanska stammarna ofta levde i bofasta samhällen med en komplex social struktur; där fanns stora odlingar av frukt och spannmål, organiserad jakt, och långtifrån alla levde som nomader.
Mann visade hur beskrivningarna av områden som ”orörda” berodde på den mycket snabba befolkningskollaps som följde på européernas ankomst – sjukdomar som smittkoppor, mässling och influensa slog hårt, upp till 90 procent av stammedlemmarna kunde dö. Det rörde sig om en befolkningskatastrof med ett nästan obegripligt snabbt förlopp. Stora områden avfolkades på ett decennium.
De kolonisatörer som kom efter de första upptäckarna beträdde därför mark där de forna invånarna låg under jorden.
Även om vår bild av ursprungsbefolkningarna i Nord- och Sydamerika efterhand kom att förändras, levde uppfattningen om Amazonas som ”orört” kvar ända in på 1950-talet, då de första större invändningarna kom.
På COP30 spelade representanter för yanomamifolket en framträdande roll. De talade på flera seminarier och deltog i paneldebatter, och i ett av sina anföranden refererade Brasiliens president Lula da Silva till yanomamiernas schamanistiska föreställning om att ”hålla upp himlen” för att hindra den från att falla ner och bränna upp jorden. Lula använde den som exempel på folklig visdom och som argument för att vi bör lära av yanomamis sätt att leva.
De levde geografiskt isolerade i norra Amazonas, vilket gjorde att de undkom de stora epidemierna.
Denna etniska grupp klarade sig förvisso bättre än andra vid mötet med européerna. Till skillnad från många ursprungsfolk i Amazonas som nåddes av koloniala expeditioner på 1500 och 1600-talet, hade yanomami minimal kontakt med européer under flera hundra år. De levde geografiskt isolerade i norra Amazonas, vilket gjorde att de undkom de stora epidemierna.
Det finns ungefär 30 000 yanomamis kvar i dag. De lever i stort sett som de alltid gjort, som jägare, samlare och svedjebönder. De odlar främst kassava och majs, kompletterar med frukt och nötter samt jakt på apor, hjortar, tapirer, fåglar och bältdjur.
Svedjebruk innebär att man fäller och bränner ett stycke skog, odlar grödorna i 1–3 år och sedan får marken ligga i träda i flera år medan byn flyttas till ny mark.
När yanomamis på COP30 framställs som ett exempel på ursprungsbefolkning i Amazonas som alla bör studera för att förstå hur man ska leva i samklang med naturen, sägs inget om att de är ett undantag i historien. De stora stammarna utplånades i princip helt i och med européernas ankomst – och därmed också de kulturer och civilisationer som då fanns; och de grupper som försvann in i den stora glömskan levde på ett helt annat sätt än yanomamis.
Nyligen utkom professor José Iriartes stora studie ”The Archaeology of Amazonia: A Human History” (2024), som sammanfattar forskningens nuvarande bild av områdets historia. Inledningsvis konstaterar han:
”Den populära föreställningen om Amazonas är att det var en jungfrulig vildmark nästan obebodd av människor. Traditionellt har den betraktats som en opålitlig Edens lustgård vars ofruktbara jord och begränsade djurliv förhindrade utvecklingen av omfattande jordbruk som kunde leda till komplext uppbyggda samhällen … Men ett stort antal nya upptäckter och teknologiska genombrott, som laserradar, ger oss möjligheten att kika genom lövverket och vända upp och ner på dessa gamla uppfattningar och skapa en helt ny bild av människans historia i Amazonas.”
Iriarte visar hur människor påverkat och omformat Amazonas i tusentals år. Floder, skogar och jordar har danats genom mänskliga aktiviteter, som jordbruk, skogsbruk och bosättningar. Stora, komplexa samhällen existerade långt innan européernas ankomst. De arkeologiska fynden pekar på att delar av Amazonas hade hög befolkningstäthet innan koloniseringen. Skogar och åkrar utvecklades genom bränning, gödsling och selektiv plantering. Folken ägnade sig alltså åt aktivt skogsbruk och odlade de träd de hade nytta av för olika ändamål. Arkeologer har också funnit bevis för förekomsten av fiskodlingar. I Amazonas har de också upptäckt spår efter vägar som sammanband mindre städer och större byar i omfattande nätverk.
Allt detta utplånades snabbt av epidemier, krig och förslavande av urbefolkningen. Amazonas återgick i flera sekler till att bli en vildmark befolkad av jägare och samlare som levde av vad naturen erbjöd, och som hade svårigheter att överleva om klimatförhållandena förändrades – då kunde de drabbas hårt. Men de mer komplexa, avancerade samhällen som hade förötts och förstörts av de sjukdomar européerna förde med sig visar på att det hos dessa folk fanns en flexibel beredskap för att hantera torka, översvämningar och stora skogsbränder. Men den beredskapen berodde på att de påverkade och omskapade naturen – inte på att de likt yanomamis levde av vad naturen var beredd att ge ifrån sig.
Amazonas innan européernas ankomst uppvisade två sätt för människor att leva: ett där olika grupper aktivt bearbetade naturen och formade den utefter sina behov, och ett där människor underkastade sig naturen och inte påverkade den så mycket mer än genom att ägna sig åt svedjebruk i begränsad skala.
Till de mest fascinerande fyndplatserna hör utgrävningarna i Kuhikugu, där omkring 50 000 människor för cirka 1 500 år sedan formade ett samhälle där ett stort antal trädgårdsstäder sammanfogades genom ett stort vägsystem. Michael J. Heckenberger har lett utgrävningar och skildrar i sin bok ”The Ecology of Power: Culture, Place, and Personhood in the Southern Amazon, A.D. 1000-2000” en tidigare okänd värld, där städerna kännetecknades av breda gator, centralt placerade torg, och vad arkeologer betecknat som palats för de styrande. Eftersom lämpliga stenmaterial för byggnader är ovanliga i Amazonas, utvecklade man en byggnadskonst där trä, lera, lianer och flätade palmblad användes för att uppföra imponerande konstruktioner. Detta har tidigare gjort det svårt att upptäcka spår efter även stora samhällen – men numera kan teorierna om förekomsten lättare ledas i bevis med hjälp av laserradar – en teknik som gör att man med hjälp av laserpulser kan skapa detaljerade 3D-kartor över ett område. Det gör att forskarna snabbt kan ringa in de platser som är intressanta och inleda sina utgrävningar.
Utanför Kuhikugus städer fanns större odlingar av grödor samt skogsplanteringar med de mer begärliga och användbara träslagen. Dikessystem var omfattande både för att klara översvämningar och för att hantera bränder. Australien är ofta och hårt härjat av omfattande skogsbränder, och forskare har studerat hur de mer avancerade indianstammarna skyddade sina samhällen i Amazonas från elden. De kunskaperna kan nu tillämpas på hemmaplan.
Så visst har moderna samhällen något av lära av de avancerade forntida kulturerna i Amazonas som gjorde regnskogen till en fruktbar plats.
Yanomamifolket lever dock i dag i en tilltagande misär. De plågas av hunger, sjukdomar och förgiftningar – det senare beroende på att avfallet från illegala gruvor dumpas i vattendrag de är beroende av. Detta uthålliga jägarfolk är hårt trängt av den ibland brutala och ogenomtänkta exploateringen av Amazonas – just därför att de lever som jägare och samlare.
Frågan är om vi kan hjälpa dem att överleva – och om Amazonas kan räddas från miljökatastrofer – genom att vi värnar deras sätt att leva. Frågan är också vad vi egentligen har att lära av dem.
Kanske vore det bättre att lära av de försvunna kulturerna i Amazonas – de som i stora projekt odlade och brukade både jord, skog och vatten, och som därmed omformade den natur som fanns.
Först då kanske utrymme kan skapas för stammar som yanomamis.
Att läsa:
José Iriarte: ”The Archaeology of Amazonia: A Human History” (Bloomsbury, 2024) ger en bra översikt av forskningsläget i dag.
Michael J. Heckenberger: ”The Ecology of Power: Culture, Place, and Personhood in the Southern Amazon, A.D. 1000–2000”. (Routledge, 2005) – en fängslande skildring av hur genomtänkt samhällen byggdes i Amazonas för 1 000 år sedan.
Leave a Reply