Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 23 juli 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
När jag växte upp varnade några av grannkärringarna sina barn för att leka med mig, eftersom jag en gång blivit så arg att jag dängt en skridsko i skallen på en kille som retat mig.
Inte blev jag en bättre människa på grund av dessa varningar. Inte en sämre heller.
Ibland får jag för mig att det är de där sura grannkärringarna som styr världen. För ibland samlas världens ledare och sätter åt en flåbuse som styr någon stat som misshagat dessa ledare. De utpekade staterna sätts i blockad, med hänvisning till att de små skurkstaternas ledare är ett hot mot den egna befolkningen och den allmänna ordningen i världen. Ibland sägs de också utgöra ett hot mot grannländerna. Vem vet, de här skurkarna följer säkert heller inte högerregeln när de gästar Sverige, för att inte tala om att de antagligen inte tvättar händerna när de varit på toaletten. Alltså sätter vi de läskiga typerna i karantän. Vi har gjort det med Saddam Hussein, Slobodan Miloševic samt Sydafrika, och i dag kämpar starka opinioner för att Burma och Turkiet ska behandlas som spetälska. Ett tag sattes Österrike på undantag.
Vilken nytta detta förväntas göra har jag aldrig riktigt förstått. Tror någon att Saddam Hussein eller någon annan diktator, backar undan för handelsstopp och isolering? Det enda en diktator förstår är maktspråk — en bomb i huvudet.
Men handelsblockaderna har aldrig i historien gjort någon nytta. Tvärtom har de inneburit att diktatorerna skärpt sitt grepp om det egna folket.
När Serbien sattes i blockad blev gangstergängen en stat i staten, eftersom de alltid kunde smuggla in det som behövdes.
I Irak dör barnen för att det inte kommer in läkemedel och mat — men som tidningen Observer visat fortsätter tyska, franska och brittiska företag att handla med Irak. Därför kan Saddam Hussein bygga upp sina militära styrkor och odla fram böldpest och annat som ska få oss som lever under den stora Satans styre att spotta blod, rulla runt och dö som överkörda hundar.
Men det värsta är att sanktionerna leder till att befolkningen i dessa länder isoleras mentalt. Aldrig ett främmande ansikte, aldrig någon som vandrar på deras gator eller i deras gränder som en påminnelse om att det finns en annan värld bortanför taggtrådsstängslen och vakttornen. Det människor i de bojkottade diktaturerna behöver är hopp, och det hoppet kan du och jag förmedla om vi som turister besöker de här länderna.
Så om du tänker turista utomlands i år, välj en diktatur.
Helst en diktatur som alla hojtar om att du inte får besöka.
Packa din väska full med allt det som makthavare i de här länderna betraktar som omstörtande ting. Ta med mycket böcker; Karl Marx ”Kapitalet”, Bibeln, några handböcker i marknadsekonomi, samt ett par saftiga böcker med mycket sex. Ta med sprit, så mycket du bara får ned i packningen.
Släng med några paket kondomer också för allmän utdelning. Åk till Burma, Turkiet, Irak, Iran. Umgås så mycket du kan med lokalbefolkningen, givetvis i smyg. Sprid böckerna, dela spriten med dem du möter, och när det gäller kondomernas användning får du avgöra själv hur de ska brukas.
Vill vi välta de här diktaturerna ska vi kräva så öppna gränser som möjligt. Ju mer vi besöker de här staterna, desto mer undergräver vi diktaturens kreatur. Ju mer idéer, varor och människor rör sig över diktaturernas gränser, desto snabbare faller de. Det människorna där behöver är inte att vi markerar vår finhet genom att bojkotta dem som turistmål. Det de behöver är att vi kommer dit och hånskrattar åt deras förtryckare. Och när vi kommer hem deltar vi givetvis i solidaritetsarbetet med den demokratiska oppositionen i dessa länder.
Boris Benulic
Kommentar: Jag läser min kolumn om och om igen och försöker bringa reda i mina tankegångar. Jag demonterar texten för att lösgöra de olika förslagen på handling och sätta ihop dem till något nytt begripligt … och användbart.
Men jag kunde lika gärna bearbeta en katalog från Clas Ohlsson på samma sätt. Möjligen skulle resultatet bli mer brukbart.
De grundläggande problemen med den här texten är att de rör sig inom ramarna för det offentliga samtalet, och jag försöker skapa en hållbar position genom att summera min kritik av enskilda felaktiga inställningar hos andra.
Det kan aldrig bli rätt.
Det misstag jag framförallt gör är att tro att öppna gränser och resor samt utbyte av varor, tjänster och idéer ska lösa problemen i tredje världen.
De kan bara lösa sina problem själva; export av västerländsk modernisering tjänar bara som en förevändning för interventioner och skapande av ett tillstånd av evigt krig.
Leave a Reply