Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 6 augusti 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Sverige börjar på en del områden påminna om före detta Sovjet. Där plundrades nationella minoriteter på sina tillgångar och var andra klassens medborgare — men man såg till att de fick fortsätta dansa folkdanser och sjunga på sitt eget språk. Så skapades illusionen av att de inte var förtryckta. Vänta. Så är det väl inte i Sverige? Vi är väl världsmästare på integration? Ni har kanske ingen aning om att vi här i landet har fem nationella minoriteter: samer, finnar, tornedalsfinnar, zigenare och judar. Dessa minoriteter ska garanteras egna daghem, förskolor och undervisning på hemlandets språk. Undersökningar visar att finnar och tornedalsfinnar som har kontakt med den egna kommunen inte kan få svar på sitt eget språk. Då rycker politikerna ut och säger att detta ska åtgärdas. Varför?
Låt oss ta tornedalsfinnarna som exempel. De talar ett språk som heter meänkieli. Jag antar att alla i denna nationella minoritet inte tänker sitta på rumpan i Tornedalen hela sitt liv. Någon gång kanske de reser till Stockholm, eller kanske rent av till Skåne. Jag antar att de då kommunicerar på svenska med dem som de möter på hotell, restauranger och i butiker. Jag antar att de ser på tv och lyssnar på radio.
Alltså behärskar de svenska. Och ibland måste de väl kommunicera med myndigheter utanför den egna regionen.

Så varför ska det ödas kraft och resurser på att de just i dessa så kallade förvaltningsområden ska kunna bråka om parkeringsböterna på sitt eget språk? Dessutom ska dessa grupper garanteras barn- och äldreomsorg på sitt eget språk. Jag begriper ingenting.
Det staten ska garantera är alla medborgares rätt och möjlighet att få en bra start i livet. Det innebär att barnen garanteras alla möjligheter att lära sig svenska. Man får som sagt antaga att dessa barn, när de växer upp, inte hela sitt liv tänker hålla sig inom de förvaltningsområden som utgörs av några kommuner. Förvisso är det till ytan väldigt stora kommuner — men ändå. De kanske vill söka jobb som inte finns där uppe. Eller studera. Eller rent allmänt bara röra på sig. I alla dessa fall är det viktigt att de behärskar svenska.
En del blandar ihop korten och säger att det är förtryck av en nationell minoritet att inte tillåta att den bevarar sitt språk och sin kultur genom statligt understöd till minoriteten, så att det finns tvåspråkiga myndigheter, skolor och vårdinrättningar. Men det där är ju nys, för man förtrycker en nationell minoritet om man inte tillåter dess medlemmar att integreras i den egna nationens ekonomiska och sociala liv. Staten ska se till så att samer, finnar och tornedalsfinnar inte blir illa utbildade, arbetslösa eller marginaliserade grupper. De ska garanteras samma möjligheter som alla andra i Sverige. Och då är själva förutsättningen att de behärskar svenska väl — och då ska barnomsorg och grundskoleutbildning bedrivas på svenska.

Se på invandrarnas hemspråksundervisning. Den har skapat ett nytt skikt i samhället som varken behärskar svenska eller sitt modersmål. Resultatet blir en märklig rotvälska, som ibland tar sig uttryck som rinkebysvenskan, ett språk för losers som tänker stanna i gettot. Men Mona Sahlin, som är ansvarig för integrationsfrågor, tycker att den där rotvälskan är tjusig — precis som hon tycker att våra nationella minoriteter i norr ska ha rätt till barnomsorg på det egna språket.
Allt för att Sverige i festtalen ska kunna utmåla sig som världsmästare i integration. Och det är därför vi har ungdomar som rappar på rinkebysvenska. Och så har vi våra nationella minoriteter i norr, som under turistsäsongen livnär sig på att dansa folkdans och sälja tunnbröd till svenskar och tyskar som reser runt och betraktar dessa pittoreska färgklickar.
Resten av året får färgklickarna leva på socialen eller a-kassan.

Boris Benulic

Kommentar: Våra dialekter och nationella minoritetsspråk är väl värda att bevara. Men varför kräva att man ska kunna kommunicera med statens funktionärer på sitt eget minoritetsspråk?
Överhetens byråkrater vill man ju tala med så lite som möjligt och när man gör det vill man väl inte besmutsa sitt eget språk?