Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 21 augusti 2003 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Närhelst svenskar som inte känner varandra så bra tvingas göra saker tillsammans åker allsångshäftena fram. På bröllop, gravöl, resor och kräftskivor finns det alltid någon som har några fotokopierade, skrynkliga buntar som rymmer den svenska sångskatten från Carl Michael Bellman till Lasse Berghagen. Första gången jag stötte på fenomenet trodde jag att det var ett skämt. Ett häfte med sånger man ska sjunga tillsammans — haha — har du köpt det på Butterick’s; ligger det i hyllan under pruttkuddarna?
Varför gemenskapen ska bli större för att man skrålar tillsammans är för mig obegripligt — inga andra folk gör det.
Förr sjöng skottarna när de drog ut i strid, och det kan väl möjligen jämföras med vad som händer de sista timmarna på en kräftskiva — men för övrigt är svenskarna unika.
Visst kan österrikare och tyskar slå armkrok och gunga skrålande i takt efter fem liter bira — men inte ens de själva skulle vilja kalla det sång — det är mer att jämställa med ångestskriken hos någon som åker berg- och dalbana — det snurrar i huvudet, ibland vill man kasta upp och man håller hårt i grannarna.

Länge hoppades jag att svenskarnas besatthet av allsång skulle dö ut — en tid verkade det som om kollektivlallandet tvingats tillbaka till skyddade reservat som nykterhetslogers årsmöten eller pensionärsmys på servicehem där någon ackompanjerade brustna stämmor med ett astmatiskt dragspel.
Sådan allsång är litet rörande, ett gemensamt nynnande för att markera att man är vid liv och ett sätt att få i gångnaptiten till den tårta som förhoppningsvis följde på allsången.

Men så ledde allsångens vänner en motattack med tv:s hjälp, och Lasse Berghagen hypnotiserade även yngre generationer till att börja gunga i takt till Evert Taube och moderna schlagrar.
En utländsk turist som i semestertider rör sig genom Sverige kommer att passera villaträdgårdar täckta av en tung, oljig rök och känna doften av bränt kött. Ett logiskt antagande är att brandkåren förlorat kontroll över omfattande skogsbränder, som nu förtär radhus efter radhus — hör man inte rent av offrens förtvivlade röster, kvidande falsetter och grumliga basar som verkar ropa på hjälp?
Kanske bör utländska turister vid ankomsten få en broschyr som informerar om att grillning och allsång tillhör saker som svensken numera med religiöst nit utövar under sin ledighet.

Jag finner ert svenska sjungande märkligt — varför ska man inte få äta, dricka och prata i fred? Vill man sjunga kan man väl gå i kyrkan eller bilda ett band? Det värsta av allt är att allsång på en tillställning eller fest alltid öppnar möjligheten för de deltagare som tror att de kunde blivit en ny Bob Dylan eller Neil Young — bara de andra i bandet på fritidsgården fattat hur bra de var — och nu är det comeback time.
Så när allsångshäftet är genomsjunget och deltagarna liksom välsignat sång som aktivitet, sätter sig alltid Dylan- eller Young-kopiorna på golvet i ett hörn och börjar vagga med kroppen som om de fått superborrelia efter att ha somnat i en sovsäck fylld med fästingar. Och där kommer de att sitta och vagga och sjunga så länge någon är vaken, eller tills någon lägger dem på grillen.
Så var försiktiga med allsången — tänk på vilka krafter ni kan släppa loss. Jag tror allvarligt talat att det ligger en viss uppgivenhet i allsång, ett lojt accepterande av att inget egentligen går att förstå, och en rädsla för att man kanske inte har något att säga varandra eller att säga till om.
Svenskar sjunger egentligen av samma skäl som ett litet barn som går genom en mörk skog. I samma stund som jag konstaterar det inser jag att det inte är någon dum reaktion, som världen ser ut. Det är en rätt mörk skog vi måste ta oss igenom just nu.
Sjung på för helvete — så märker ingen att vi är rädda.

Boris Benulic

Kommentar: … och det säger väl allt att allsångsprogrammen i tv ökat i antal sedan detta skrevs.