Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 14 september 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Varför gör ingen romantiska komedier med SS-soldater i huvudrollen? Borde bli en dunderrulle: 1942. Ett ockuperat land i Europa. Ett SS-kompani har kommit till en by. Det utvecklas en kärlekshistoria mellan en officer och en lokal skönhet. Vackra bilder visar hur de promenerar i solnedgången. Han helt i svart. Skärm mössan har han tagit av sig, svänger den litet nonchalant med ena handen, allt för att vi ska få se hur vinden rufsar hans blonda man. Hon vandrar vid hans sida, tittar förälskat upp på honom. De förenas i en kyss, på avstånd hör vi hur ”Lili Marleen” sjungs av trötta soldater.

En sådan film skulle slaktas av kritik och förkastas av publik.
Den skulle stämplas som historieförfalskning och förstucken nazipropaganda. Men när ”Kapten Corellis mandolin” har premiär i dag kommer ingen att tala om fascistpropaganda.
Fascister kan väl inte ha så förälskade ögon som Nicholas Cage i huvudrollen, och en späd och ädel planta som Penélope Cruz skulle väl inte falla för en slaktardräng?
I den här filmen framställs italienarna som offer för kriget i samma mån som lokalbefolkningen. De italienska soldaterna vill egentligen inte kriga. Det är tyskarna som är onda.
Men italienarnas ockupationer var blodiga historier. Grekiska fångar fick kokande olja över sig, jugoslaviska kvinnor och barn kastades i raviner och abessinier bombades med giftgas. Okej, jag vet — det fanns hyggliga italienare. Men problemet är att ännu har ingen av de onda italienarna ställts inför rätta för förbrytelser under Andra världskriget. Så det låter allt litet falskt när Nicolas Cage plinkar på sin mandolin.
Och det är inte allt som inte stämmer i den här filmen.

Boris Benulic

Kommentar: … på tal om de tidigare kolumner där jag diskuterat olika krigsförbrytarrättegångar. Antagligen ansåg man att Italien betalat sina räkningar när Mussolini avrättades och liket hängdes ut till allmänt beskådande tillsammans med fyra andra. Att de andra avrättades finner jag i några fall inte bara obegripligt utan rent av brottsligt.
Men de allierades rättskipning efter kriget hade ju inget med rättvisa att göra, utan var i huvudsak till för att befästa USA:s dominans och deras historieskrivning. Var man krigsförbrytare med för USA användbara kunskaper kom rättegång inte på fråga.