Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 17 september 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

När världen tystnade i tre minuter för att hedra offren för attackerna mot New York och Washington tystnade jag också. Givetvis bör vi visa vår sorg över hur oskyldiga människor brutalt mördats. Men samtidigt tänkte jag också på alla de andra oskyldiga offren. I årtionden har likhögarna staplats mot himlen i Vietnam, Kambodja, Argentina, El Salvador, Bosnien och Rwanda. Varför höll vi inga tysta minuter då?
Och under de tre minuterna tänkte jag med sorg också på en annan man som mördades i förra veckan. Den afghanske upprorsledaren Ahmad Shah Massoud. Han ledde motståndskampen mot ryssarna när de försökte våldta Afghanistan. Och i det inbördeskrig som följde efter ryssens nederlag ledde han dem som kämpade mot talibanernas försök att återföra landet till ett tillstånd då vår egen medeltid skulle framstå som ett högteknologiskt paradis av frihet och jämlikhet.
Det märkliga med Massoud var att han inte som de andra skaffade sig fördelar. De andra ledarna satt alltid på de mjukaste och största kuddarna, bodde i de bästa husen och omgav sig med de vackraste kvinnorna.

Efter Sovjets nederlag kunde Massoud ha blivit klanledare, kapat åt sig en del av landet och ätit sig fet och belåten i ett palats. Men han ville inte att skolorna skulle stängas och att kvinnor skulle behandlas som åsnor som kunde gå på två ben. Han ville se ett fritt och modernt Afghanistan.
Han och hans män fortsatte kämpa ensamma mot talibanernas livsfarliga fundamentalistiska efterblivenhet. Men plötsligt var alla de där CIA-agenterna som transporterat in vapen i kriget mot ryssarna borta. Nu fanns de på andra sidan gränsen i Pakistan, och backade upp militärdiktaturen där — som i sin tur backade upp talibanerna.
Massouds skicklighet och folkliga stöd innebar sannolikt att han måste mördas av talibanerna och Usama bin Ladin — och det skedde dagarna före attacken mot USA. För bin Ladin och talibanerna var det i så fall en lika viktig seger som den attack mot skyskraporna som de misstänks för.
Mordet på Massoud betyder att det i princip inte finns några i verklig mening radikala folkliga krafter som kan representera och leda de människor som är förtryckta i den delen av världen. I stället har vi fått korrumperade knarkhandlare som lindar dynamit om magen på unga män och skickar in dem i köpcenter där de ska spränga kvinnor och barn till atomer.
Det är inte en fråga om befrielsekamp — det är en kamp för att berika dem som i dag skaffat sig makten i arabvärlden — vare sig det är kungafamiljer, politiker, militärer eller religiösa ledare. Se bara på bin Ladin och talibanerna.

Rörelser som talibanernas är politikens ebolavirus — när de tränger in i och tar över en samhällskropp blöder den snart ur alla öppningar, och de skulle kunna förvandla en oas till något som påminner om månens baksida genom sin efterblivna inställning till utbildning, kvinnor och teknik.
Och även om bin Ladin inte styrt sina män mot World Trade Center, så är han ändå en ond man vars familj byggt upp sin förmögenhet på slavarbete. USA har ju i dag inga problem med att umgås med resten av denna arabiska byggherrefamilj och har heller inga problem med att deras byggnadsverk uppförs av människor från andra länder i tredje världen som lever under lika vidriga villkor som antikens slavar.
Men nu ska det alltså bli krig, och vi ska välja mellan Darth Vader och greve Vlad Dracula. Det var ungefär så jag tänkte under de tre tysta minuterna, att när Massoud dog kanske den sista möjligheten att välja sida försvann. Nu kommer oskyldiga att dö i USA:s städer och i Pansjirdalen i Afghanistan. Och hade vi själva protesterat högljutt de senaste åren och stött män som Massoud — då kanske vi hade sluppit hålla tyst i tre minuter.

Boris Benulic

Kommentar: Nåja, alla krafter värda att stödja i den delen av världen har inte försvunnit. Men det säger en del om tillståndet att det bara är kurderna kvar som förmår föra väpnad kamp för sin frihet och mot ondskan.