Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 29 juli 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
Det är söndag morgon, jag smuttar på kaffet och försöker övervinna min rädsla. Då och då tittar jag ut genom fönstret.
Snart borde männen i vita rockar komma. Jag har nyss läst en artikel i ett amerikanskt magasin om läkemedelsindustrin och har insett att vårdarna bör vara här när som helst.
Gör jag motstånd kanske de tar fram tvångströjan för att utan problem kunna trycka i mig några Paxil. Jag lider nämligen just nu av rastlöshet, trötthet, irritation, muskelspänningar, illamående, diarré och svettningar. Förvisso tror jag själv att det beror på krogrundan i går, men det finns läkare därute i sjukhuskorridorerna som skulle säga att mina symptom är tydliga tecken på GAD (Generalized Anxiety Disorder) — något som närmast kan översättas med allmän ångest. Och det är ju något som vi alla litet till mans lider av då och då. Man blir arbetslös, man blir allvarligt sjuk, en nära anhörig dör — andra tvingas uppleva krig, fattigdom och övergrepp.
Varför skulle man inte då och då drabbas av den totala ångesten? Den hör väl liksom livet till?
Och att stoppa i sig medel mot detta synes mig litet märkligt. Kan man bota livet? Ska man bota livet? Visst finns det människor som har så svår allmän ångest att de blir helt oförmögna till ett normalt liv. Den gruppen beräknas utgöra cirka 1,2 procent av befolkningen i ett vanligt västerländskt land.
Kemin i deras hjärna är inte riktigt rätt. Alltså bör man lägga till eller dra ifrån till substanserna däruppe. Inget märkligt med det. Det kostar väldigt mycket pengar att utveckla preparat som Paxil, Prozac, Zoloft, Celexa och Luvox (varför låter alla dessa preparat som om de döpts efter brasilianska fotbollsspelare?). Ska läkemedelsjättarna tjäna pengar måste de utvidga marknaden. Vinsterna blir inte så höga om man ska slåss om en procent av marknaden. Alltså sponsrar man undersökningar som visar att alla då och då lider av GAD. Så nu är man i USA uppe i siffror som säger att tio procent har GAD. Det senaste är SAD (Social Anxiety Disorder) som vi nästan alla någon gång i livet sägs uppleva.
Den lilla grupp som i verklig mening är drabbade kännetecknas av att de knappt vågar lämna sitt hem — de är för blyga och osäkra för att möta andra människor — de tror att alla tittar på just dem med ett överlägset förakt.
Klart dessa människor ska ha hjälp — men att använda det faktum att vi alla någon gång känner obehag eller oro inför mötet med andra människor till att påstå att vi nästan alla någon gång drabbas av SAD är komplett vrickat. I USA bygger läkemedelsföretagen upp grupper som agerar som patientföreningar och som går ut i massiva reklamkampanjer. De vänder sig till dem som är drabbade av ångest eller osäkerhet. Det har visat sig vara en mycket framgångsrik metod.
Det är ju så mycket lättare att tänka sig att man har något litet fel på halten av signalsubstanser i hjärnan än att acceptera att livet ibland är så jävligt att man ska ha ångest.
I Sverige ser vi fenomenet också när det gäller damp-barnen. Så klart man har mött barn som är så totalt hyperaktiva att de riskerar att skada sig själva. Men de forskare som säger att ungefär 25 procent av alla barn har damp räknar ju in alla dessa pojkar som har svårt att sitta still och koncentrera sig på en sak i taget, och som har svårt att lyda tillsägelser.
Ska damp definieras på det sättet har jag också det. Och jag är inte så säker på att jag vill tillfriskna från det tillståndet. Så jag häller upp en kopp starkt kaffe till och känner hjärtat göra ännu en tjurrusning alltmedan svettdropparna bryter fram i pannan. Så här känns livet dagen efter. Och jag vill nog inte berövas min förmåga att känna det.
Boris Benulic
Kommentar: Det är ju inte så att jag inte tror på att människor har ångest och depressioner. Och jag vet att om man har det kan jag lätt uppfattas som kretinartat hurtig med mina påståenden om att tillvaron är orättvis, fylld av kamp och därmed i sig kan framkalla panikkänslor och försänka en människa i den mörkaste formen av melankoli … men att det nu en gång för alla är så livet är beskaffat. Mina utsagor blir inte mindre kretinartat hurtiga av att jag brukar rekommendera hårt fysiskt arbete eller att man målmedvetet och hårt pinar sin kropp genom att träna ett antal timmar varje dag.
Men jag ser inga andra verkligt verksamma lösningar än detta … i kombination med strid och strävan efter att skapa en annan slags tillvaro; ett samhälle präglat av långsamhet, noggrannhet och omsorg — om de närmaste, och om natur och miljö. Ett samhälle där var och en finner sin plats och kan försörja sig genom sitt eget arbete och i enlighet med sin förmåga, ett samhälle där familjer, samfälligheter, gillen och stånd ersatt de nuvarande strukturerna. I ett samhälle som står på sådana pelare behövs färre piller.
… och väl värt att komma ihåg är att det går att börja bygga detta redan i dag.
Leave a Reply