Med en stillsam förundran har jag de senaste åren konstaterat att fler och fler ansluter sig till ”Team Romarriket”.

Egentligen inget att förundras över i en värld där många väljer att ingå i underliga sammanhang, som att vara en i Djurgårdens supporterskara eller rösta på Liberalerna.

Fast nåja … egentligen finner jag det väl mer begripligt att någon hejar på Durgården än att de lägger sin röst på Liberalerna (för det senare innebär ju att man säger typ: ”Hej, jag vägrar välja mellan pest och kolera, jag stöder både Jan Jönsson och Simona Mohamsson”).

Ursäkta denna utvikning … tillbaka till de ständigt svällande leden i ”Team Romarriket”.

De som väljer att se Roms imperium som en slags förebild för både samhällsskick och för hur en man bör vara har mycket vaga uppfattningar om Roms imperium … de har sett Gladiator I och II, samt ser om HBO-serien ”Rome” var sjätte månad; och så har de Marcus Aurelius på nattduksbordet .. men har aldrig orkat läsa mer än fem sidor i den gamle cuckens ”Självbetraktelser”.

Själv har jag alltid tillhört ”Team Kartago”, och därmed sörjt att Hannibal efter att ha utplånat de romerska legionerna under slaget vid Cannae år 216 f. Kr. inte lyckades fullfölja den segern genom att förinta hela huvudstaden Rom och det imperium som försumpat Europa under ett knektvälde styrt av degenererade imbeciller.

Men knektar kontrollerade av degenererade kretiner har en tendens att segra genom tiderna… och får därmed styra författandet av annaler, krönikor, historiska verk och numera nyhetsflöde och populärkultur.

Det kan vara problematiskt för ett land om det styrs av makthavarnas egenintresse.

Men riktigt problematisk blir det om makthavarnas styrs av utländska krafters egenintresse … och så är det i Sverige i dag.

Därför har många i Sverige mycket vaga begrepp om både världens, Europas och det egna landets historia … eftersom denna är skapad av dem som segrat.

I nedanstående text diskuterar jag hur Kartagos historia förvanskats … vilket förhoppningsvis kan bota en del medlemmar av ”Team Romarriket”, men framförallt kanske det kan få alla att bli mer misstänksamma mot hur historiska händelser återges.

Givetvis blir det då förstås självklart att skildras Natos.s bombningar av Serbien.

(Och i detta sammanhang vill jag rekommendera Roland Casselbrants ”Sankt Botvid & dubbelmordet” – en mycket aktuell kritisk genomgång om hur Sveriges historia förvanskats i ett nyutkommet verk av Maja Hagerman).

(Illustrationen är en målning av John Trumbull från 1777: 

”Lucius Paulus Aemilius stupar under slaget vid Cannae”. 

Paulus Aemilius var en av de två befälhavarna vid slaget – och han insåg att även om romarna var överlägsna i antal skulle man agera med mycket större försiktighet än vad den andra befälhavaren Gaius Terentius Varro förordade.

Varro tog dock kommandot och ledde legionerna ut i strid … han överlevde massakern och lyckades fly slagfältet.

Den försiktige Lucius Paulus Aemilius stupade däremot.)

KARTAGO, BELGRAD … OCH …

Det brukar sägas att ”segraren skriver historien”. Men är vi inte alltför ofta fångar i vad som är segrarens historieskrivning? Två nyutkomna böcker ifrågasätter den gängse bilden av två städers historia: den ena förintades under antiken, den andra hotades med att läggas i grus och aska i vår samtid.

Även den som är måttligt intresserad av romarriket känner säkerligen till uttrycket: ”För övrigt anser jag att Kartago måste förstöras.” Det brukar hävdas att Cato den äldre avslutade varje anförande i senaten med de orden, vilket troligen är en överdrift.

Till slut blev ändå hans önskan uppfylld.

Eller blev den det?

Kartago är känt för tre ting: att staden utplånades av romarna, att den kartagiske härföraren Hannibal tågade över alperna med elefanter – och nästan lyckades besegra romarna – samt att stadens invånare ägnade sig åt rituella offer av barn i stor skala.

Genom tiderna har grunden för beskrivningar av Kartago varit romersk historieskrivning, och eftersom Rom besegrade Kartago är det vinnarens perspektiv som anläggs.

Vi vet från de romerska texterna att det fanns ett omfattande kulturliv i Kartago. Cato den äldre talar om ”puniska poeter och sångare” när han beskriver hur invånarna i fiendestaden lever ett dekadent liv. Historieskrivare som Diodorus och Plutarchos nämner i förbigående den kartagiska kulturens ceremoniella festspel, musiken, sången och dikterna.

Men vi har inte den minsta aning om vad de handlade om. Inget finns bevarat av den litteratur, dramatik och musik som skapades. De verk som fanns i staden förstördes under den metodiska skövlingen efter stormningen.

Det vi talar om är inget litet samhälle som lades i grus och aska, liksom i förbigående av en framryckande armé. Staden Kartago var vid tiden för sitt fall – år 146 f.Kr. – den största staden i Medelhavsområdet. Uppemot 400 000 personer beräknas ha bott där, inräknat förstäder och det stora hamnområdet, och i själva stadskärnan levde omkring 100 000. Rom var vid denna tid befolkad av närmare 300 000 människor.

Det finns alltså ett svart hål i Europas historia. Vi vet inte mycket om det konkurrerande imperium Rom besegrade på sin egen väg till att bli en världsmakt – vi har bara haft tillgång till segrarens beskrivning av den besegrade.

Historikern och arkeologen Eve MacDonald har länge arbetat för att försöka ge oss en ny berättelse om Kartago, en som är återerövrad från romersk historieskrivning. Hon lutar sig mot nya arkeologiska fynd som bearbetats med moderna metoder, nyttjar DNA-analyser och är grundligt källkritisk mot de historiska källorna.

I sin nyligen utkomna ”Carthage: A New History of an Ancient Empire” påminner hon oss om att det dock fanns en tänkare under antiken som hade något gott att säga om Kartago – och vars bedömning bevarats för eftervärlden. I ”Politiken” hävdade Aristoteles att:

”Många av Kartagos institutioner är enastående. Överlägsenheten i deras konstitution visar sig i att den vanlige medborgaren förblir den trogen.”

Men få studerade Aristoteles på 1800-talet, desto fler läste Gustave Flauberts roman ”Salammbô”, som beskrev Kartago som en stad och ett imperium präglade av sexuella orgier, sadism, frosseri och lättja – och där det dessutom härskade en aristokrati som offrade sina egna barn till guden Baal genom att kasta dem ner i en stor brinnande eld för att på så sätt försäkra sig om framgång i krig. Offrandet sker under stora ceremonier där stadens invånare samlas för att se härskarna offra sin egen avkomma.

Flauberts roman kom att inspirera Sergej Rachmaninov och Modest Musorgskij till operor och påverkade målarskolor som art nouveau och symbolismen. Därmed befästes allmänhetens bild av Kartago som en sedeslös rövarkula. Samtidigt fanns sedan länge bilden av Rom som ett viktigt steg i den västerländska civilisationens utveckling – inte bara en föregångare utan också ett föredöme.

Nu ska man inte förledas att tro att Flaubert på fri hand diktade ihop sin roman om det moraliskt förfallna imperiet. Tvärtom hade han noga studerat den grekisk-romerske historikern Polybius och andra romerska verk som omnämner krigen mellan Rom och Kartago. Han hade också informerat sig om de fynd som gjorts vid de arkeologiska utgrävningar som påbörjats på 1800-talet.

Men att Flaubert var inläst visar bara hur uselt kunskapsläget var vid hans tid.

Beundran för romarriket gör att de intresserade fortfarande citerar Polybius, Appianos eller till och med Livius.

Det blir inte bättre av att Plutarchos i sin annars utmärkta traktat om vidskepelse och religioner tar upp offrandet av barn i Kartago – då kan hans i övrigt lugna, klara och logiska resonemang få läsaren att tro att offrandet av barn är belagt. Det är lätt att låta sig luras.

Eve MacDonald påpekar i sin studie något som få verkar ha beaktat i frågan om offrandet av barn: den naturliga barnadödligheten var ”sky-high”, i alla samhällsskikt runt Medelhavet. Barn dog i moderlivet, vid förlossningen eller strax efter förlossningen. Då blir det orimligt, menar McDonald, att anta att de härskande i Kartago återkommande offrade sina egna barn till Baal. Det skulle ju hota den egna släktens möjlighet till fortlevnad och även försvaga imperiets styrande klass – och därmed hela imperiet.

Hon pekar också på analyser som gjorts av de barngravar som utforskats i Kartago. De många gravarna har tidigare tagits som bevis för en utbredd förekomst av barnoffer – men MacDonald hävdar att innehållet i urnorna ofta är lämningar av helt nyfödda barn, dödfödda eller barn som avlidit kort tid efter förlossningen. Om man ska betrakta de romerska texterna som källor så talar de däremot om större barn och unga tonåringar – inte spädbarn.

Eve MacDonald är inte ensam bland historiker om att försöka skriva en ny historia om Kartago; 2010 kom Richard Miles ”Carthage Must Be Destroyed: The Rise and Fall of an Ancient Mediterranean Civilisation”. Båda beskriver vad som ligger dolt bakom myterna, och skildrar hur staden grundades av fenicier som ville röra sig bort från det växande assyriska riket. De lämnade Tyros i det som i dag är Libanon och grundade Kartago i nuvarande Tunisien.

Deras erfarenhet av handel samt kunskaper om fartygsbygge och navigation gjorde att de snabbt kunde etablera staden som ett handelscentrum i västra Medelhavet. När imperiet var som störst kontrollerade de styrande stora delar av det som nu är Tunisien, Algeriet, och Libyen; i Spanien var sydkusten och Cartagena deras. De behärskade territorier på Sicilien, Sardinien, Malta och under en period Korsika. De styrde dessutom enklaver i Marocko, Frankrike, och Portugal.

Men de tre puniska krigen som utkämpades mellan Kartago och Rom slutade alltså med staden Kartagos totala förstörelse. Eller var det riktigt så enkelt? Segrarna rev förvisso ner varenda sten och förstörde varje bevis på att platsen varit centrum för ett mäktigt imperium. Soldater och officerare avrättades – upp emot 100 000 invånare fördes bort som slavar för försäljning i Rom. Andra fördrevs. Varje spår av kultur utplånades.

Men romarna var också pragmatiskt lagda.

Även om fiendens huvudstad raserats fanns det inga skäl för romarna att förfara på samma sätt med själva imperiet. De tog kontroll över hamnar, städer, områden och handelsrutter – och satte där in medlemmar ur tidigare härskande familjer som sina representanter. Ett exempel är den mäktiga Mago-familjen, vars jordbrukshandbok en av klanens medlemmar författat undantogs från förstörelsen. Den översattes och utgavs i Rom, och fungerade som underlag för många senare verk i ämnet.

Segern över Kartago blev viktig för Rom eftersom man kunde överta ett annat imperiums infrastruktur – men det som skedde måste för samtiden rättfärdigas som att man besegrat barnamördande barbarer. Och därmed förpassades i århundraden en hel kultur in i skuggorna, och den är ännu inte fullt synlig för oss. Därmed vet vi mindre om vår egen historia.

Intressant i sammanhanget är att de senaste större DNA-analyserna av kroppar från Kartago gör att man också kan ifrågasätta tanken på att kraftmätningen var en strid mellan öst och väst, mellan fenicier av semitiskt ursprung och européer. Många analyser pekar på släktskap med befolkningen i Grekland, södra Italien och Spanien. Må vara att fenicier grundade Kartago, men det utvecklades snabbt till ett europeiskt imperium.

Som MacDonald också påpekar hade Rom aldrig kunnat segra om det inte i många avseenden kopierat Kartagos krigsmakt och hur den var uppbyggd och strukturerad.

Men det är inte bara folk som besegrades för 2 000 år sedan som riskerar att försvinna ur historien, eller få sin kultur förvanskad i historieskrivningen. Det räcker att se på vår samtid.

Parallellt med MacDonalds bok läste jag Peter Handkes essäer om krigen i forna Jugoslavien under 1990-talet. De finns nu utgivna på svenska för första gången under titeln ”Frågor i tårar”. När Handke fick Nobelpriset 2019 var det många som protesterade högljutt – de menade att Handke försvarat Milosevic och serbers folkmord på andra folkgrupper i landet.

Jag misstänker att de flesta av dem som protesterade inte hade läst vad Handke skrivit. Det är en sorgsen man som om och om igen reser genom resterna av Jugoslavien. Han besöker landet för att försöka förena sin kunskap om områdets historia och människor med den bild som massmedierna i resten av västvärlden ger av serberna.

Men det går inte.

Ständigt tvingas han konstatera hur medier och politiker verkar ha ett behov av att skapa en part som är god och en som är mycket ond. Ett helt folk – serberna – demoniseras, och de andra folken i landet utmålas som offer.

Handke tar inte ställning för en part, han tar ställning mot förenklingar. Han påpekar försynt att under krigen fördrevs omkring en halv miljon serber från sina hem i Kroatien och Kosovo. Från områden där de bott i mer än 500 år.

Men det enda som lever kvar i mediernas minne är Srebrenica. Inte ens omfattningen av Natos bombningar av Serbien får riktigt plats i nutida historieskrivning.

När Serbien till slut gav upp Kosovo var det efter att Nato hotat med att intensifiera bombningarna av landets huvudstad om inte Milosevic gav vika.

Belgrad skulle förstöras – om så var nödvändigt.