”Nauru” var ett av de namn som hördes då och då under SR:s extremt omfattande rapportering från förra årets klimatkonferens i Belem.

Det kan verka märkligt eftersom örepubliken är en av världens minsta sett till både antal invånare och yta. Men Nauru ingå i den koalition av ö-stater som anser att de när som helst kan drabbas av Atlantis öde. Det har de hävdat nu i några årtionden.

Nauru och andra öar blir därför perfekta projekt i vilka korrupta politiker i småstater kan förenas med personer som livnär sig på att få norra halvklotet att betala för de miljöhot södra halvklotet anses stå inför.

Miljarder och åter miljarder av skattemedel anhopas i fonder, en del rinner i väg till de små ö-rikena, annat rinner i väg till dem som livnär sig på att få norra halvklotet att slanta upp.

Just Nauru är kanske det bästa exemplet på varför det inte är speciellt rationellt att ge pengar till dessa stater för att de ska kunna hantera miljöproblem.

Märk väl att jag inte förnekar att dessa stater på olika sätt har avsevärda problem med miljö och natur – men historien visar att mer medel till dem bara gör dessa länder mer sårbara.

Jack Lohmann berättar i sin studie ”White Light: The Elemental Role of Phosphorus – in Our Cells, in Our Food and in Our World” om fosforns roll I mänsklighetens historia.

Fosfor har bidragit till jordbrukets utveckling genom att ämnet ingår i konstgödsel, och fågelskit kan innehålla avsevärda mängder fosfor, vilket plötslig gjorde kobbar i i världshaven till guldgruvor – och en av dessa kala öar var Nauru. I guanon där fanns dessutom fosfor i sin allra renaste form.
Efter det att Nauru blev självständigt i slutet på 60-talet gjorde fosforbrytningen under en period att örikets invånare var rikast i världen sett till BNP per capita.

Öns ledare spenderade pengarna på gratis transporter, skolor och sjukvård – vilket dock inte innebar någon större belastning på en statskassa som ständigt fylldes på; öns invånarantal var vid den tiden mindre än 10 000 personer.

Alltså bestämde sig öns styresmän för att investera alla de pengar de hade tillgång till i olika projekt ute i världen. De hade ingen som helst erfarenhet av investeringar utanför ön, men de hade pengar.
Mest uppmärksammad blev kanske satsningen på en musikal i London – Leonardo the Musical: A Portrait of Love. Denna uppsättning om en kärleksaffär mellan Leonardo da Vinci och Mona Lisa kostade Nauru 50 miljoner kronor i ren förlust.

Mindre uppmärksammade var investeringarna i stora lyxiga hotell- och kontorskomplex i Australien och USA – dit rann det i väg 2,5 miljarder kronor – och till slut var statskassan tömd – men fastigheterna genererade inte intäkter nog ens för att betala ränta på lånen (med hade köpt för mer än man hade i reda pengar i statskassan).
Till detta kommer att pengar bara mystiskt hade försvunnit ur den investeringsfond som Naurus regering hade upprättat för att hantera fosforintäkterna.
På 80-talet uppgick fondens tillgångar till tio miljarder kronor, år 2000 fanns 30 miljoner att tillgå.
Och så alltså skulder.
Och därtill sinade fosforn.

Så vad göra?
Det är vid denna tid som de styrande på ön anser sig ha upptäckt att ön riskerar att sjunka i havet på grund av klimatförändringar – och de sällar sig till den organisation som finns för sådana öar och kräver att få bistånd så att de kan förflytta öns invånare längre inåt landet.

I dag kommer en viktig del av öns intäkter från omvärldens bistånd samt till mycket stor del från de avgifter Australien betalar för att få ha flyktingläger på ön.

Jag kan svårligen se att det är utsläppen av växthusgaser som försatt Naurus invånare i en besvärlig situation – det har de styrande i landet gjort.
Därför borde man väl bli lite tveksam inför idéen om att skänka pengar till Nauru för att de ska kunna hantera ”klimathotet”.
Antagligen slutar det väl med att de pengarna investeras i en musikal.

PS. Den som är intresserad av hur frågan om miljöproblemen i tredje världen blivit ett sätt för korrupta politiker och miljörörelseidkare att berika sig kan ha utbyte av några kapitel i min bok ”Bränn alla båtar!”.