Strax innan jag börjar skriva det här avsnittet ser jag i San Francisco Chronicle att skådespelaren Tommy Lee Jones dotter hittats död av en överdos fentanyl. Hon dog på 14:e våningen i Fairfax hotel. Utsikten därifrån över bukten är fantastisk.

Kanske var Alcatraz det sista hon såg här i livet?

Man kan vara fånge på många sätt.

I sina egna vanföreställningar om inte annat.

Om det amerikanska fängelsesystemet i dag är fyllt med personer dömda för olika former av narkotikabrott så var de relativt ovanliga som fångar på Alcatraz. Narkotikans dödliga dyningar hade ännu inte börjat slå in över landets kuster, det rörde sig mer om krusningar.

En internerna – James ”Whitey” Bulger – skulle dock med tiden bli ganska känd för sin inblandning i knarkhandeln. Bulger var medlem av den irländska maffian i Boston och kom till Alcatraz efter det att han dömts till sex år för en serie väpnade rån.

Efter sin frigivning klättrar han till toppen av den irländska maffian, och uppvisar en total hänsynslöshet när det gäller att göra sig av med konkurrenter – ibland genom att bli informatör åt FBI.

När han slutligen efter 20 år åter ställs inför rätta åtalas han bland annat för 19 mord.

Men fortfarande i den folkliga mytologin hos många irländarna i södra Boston framställs han som den som höll stadsdelen fri från knark genom att låta avrätta langare.

Och visst var det så att han lät mörda dem som sålde narkotika i hans del av Boston – om de tillhörde den italienska maffian eller inte betalade honom hans begärda andel av vinsten.

Bulger var synnerligen skicklig i att skapa en bild av sig själv som en modern Robin Hood, kanske skedde det med hjälp av de böcker om hur man bygger upp ett företag som han studerade under tiden på Alcatraz.

Varumärkesbyggande är svårt. 

Bulger var skicklig. 

Men vad var väl den irländske gangsterns förmåga att skapa en image mot Fidel Castros?

I Sverige finns fortfarande en obegriplig vänstervurm för Kuba,

Möjligen kan någon i de leden då och då säga att det vore väl lite fint med fria val på ön.

Men det är inte frånvaron av flerpartisystem som är problemet med Kuba – det är istället regimens ansvar för omfattande massmord i Afrika

Jag tar inte upp kubanernas härjningar i Afrika när jag samtalar med mina nya bekantskaper på den kubanska baren i Oakland – de som ansåg sig veta vad som behöver vetas om Etiopien och Eritrea, och därmed om hela Afrika och alla afrikaner. 

Samvaraon i baren kändes som om jag drack aguardiente på ett Ku Klux Klan-möte. Hade kubanerna gått ut på gatan, och tänt eld på ett kors, hade det liksom varit i linje med deras åsikter.

Få nu inte för er att det här var någon slags högerextremistiska kubaner. De tyckte helt enkelt illa om svarta människor, för att de var svarta – det hade inget med världsåskådning eller ideologi att göra. Kubanerna i baren hade växt upp på ett Kuba där svarta hade en underordnad ställning, och på 1990-talet hade de i den internationella solidaritetens namn skickats till Etiopien och Angola för att bekämpa vad som sades vara socialismens fiender – och därmed var de också Kubas fiender.

Under tiden i Afrika ansåg de sig ha fått sina uppfattningar om svarta bekräftade.

En av dem runt bordet hade varit i Etiopien, alla de andra hade släktingar som krigat i Etiopien eller Angola; och fäderna, bröderna eller kusinerna hade kommit tillbaka med historier om hur brutalt bestialiskt barbariska svarta var … vilket förstås inte gjorde de svartas vardag på Kuba bättre.

Totalt kan man räkna med att omkring 120 000 kubaner stred i Afrika från mitten av 1970-talet till 1991.

Men varför skickade Fidel Castro soldater till Afrika?

Därför att han var tvungen, hans lands ekonomi hölls flytande av sovjetiskt bistånd, och om Leonid Brezjnev ville att tiotusentals kubaner skulle iföra sig uniform och strida för att skydda diktatorer som styrde sovjetiska klientstater i Afrika så kunde inte Fidel säga nej. Han valde att betala för det sovjetiska biståndet genom att låta det egna landets unga män bli legosoldater. Rubel växlades in i blod – kursen var lite oklar.

Men framförallt var det afrikaner som fick betala med sitt blod.

1977 utbryter krig mellan Etiopien och Somalia om vem som ska få kontroll över Ogaden-provinsen. Både Somalia och Etiopien har tidigare varit Sovjetunionens klientstater – och nu måste Breznjev välja, Det får bli Etiopien som är större och rikare – men att skicka enheter ur Röda Armén skulle kunna öka motsättningarna till USA för mycket … så istället ser Sovjet till att Kuba sänder soldater till Etiopien, och deras insats kommer att bli helt avgörande för att Somalia ska besegras.

Efter det stannar stora delar av de kubanska styrkorna kvar i landet för att hjälpa Mengistu-regimen i kampen mot de väpnade självständighetsrörelserna i Tigray och Eritrea.

Under kubanernas tid i landet stärker Mengistu Haile Mariam sitt grepp om makten, och alla tänkbara konkurrenter till posten som diktator rensas ut. Detsamma gäller för konkurrenternas anhängare.

Utan den kubanska närvaron i landet kunde Mengistu inte ha genomfört den ”Röda terrorn” som inleddes 1976 när Mengistu ville utplåna all form av opposition i de egna leden. Hur många som avrättades? Vem vet.  Siffrorna varierar – även bland kvalificerade bedömare … från 10 000 till 900 000.

Under kampen mot de eritreanska befrielserörelserna dog uppemot 200 000 människor.

Under hela perioden av inbördeskrig fram till kubanernas hemfärd dog ungefär 1,4 miljoner människor – en stor del av dem på grund av den långvariga svält som blev följden av de ständiga striderna.

Och i Angola var kubanernas närvaro fem gånger större.

Men det är ju Etiopien vi ska tala om.

Rapporterna om övergreppen från Mengistus styrkor är många – våldtäkter, summariska avrättningar, brända byar.

Det finns dock inga tillförlitliga rapporter om att kubanska soldater begick sådana dåd.

Och än sen?

Kubanerna stred sida vid sida med Mengistus bödlar.

De bär skuld.

Annars vore det som om medlemmarna i en Wehrmacht-enhet som opererat tillsammans med en SS-trupp friskrev sig från allt ansvar för de massmord som Einzats-kommandot utförde.

Den kubanska insatsen i Afrika innebar alltså att man framgångsrikt höll en av Afrikas mest brutala diktaturer under armarna.

Den sovjetiske generalen Vasilij Petrov var stationerad i Etiopien under Ogaden-kriget. Officiellt var han ”rådgivare” till den etiopiska generalstaben – i praktiken var han överbefälhavare både för den etiopiska armén och de kubanska förbanden. När Petrov ett årtionde senare blev biträdande försvarsminister för Sovjet förklarade han dystert att om Sovjet hade haft tillgång till kubanska soldater i Afghanistan hade Sovjet aldrig behövt dra sig tillbaka från Afghanistan.

Medlemmarna i Svensk-Kubanska föreningen väljer att låtsas som om det aldrig hänt.

Kubanerna runt mitt bord förklarar det som hände med Fidels eftergivenhet för sovjetiska krav i kombination med afrikaners barbari.

De ser sig själva som offer för historien.

Nåja.

Det verkar ju de flesta göra nuförtiden.

När jag lämnar baren tar jag omvägen förbi den plats där Huey Newton – en av grundarna av Svarta Pantrarna – sköts i en knarkuppgörelse.

Men han kunde blivit skjuten tidigare – av Castros soldater i Havanna där han befann sig i exil under en period.

Om detta talar vi mer i nästa avsnitt – då ritar vi klart kartan över den Bermudatriangel som finns i San Francisco-området och där hörnen utgörs av Svarta Pantrarna, exiletiopier och exilkubaner.

Innanför finns döttrar till miljardärer som blir terrorister, och en kvinnlig anarkist som snart kanske blir katolskt helgon.

(Bilden visar hur Fidel Castro myser med Mengistu under ett besök i Etiopien)

 (Det här är femte delen i en serie om Alcatraz. Men egentligen handlar ju Alcatraz historia om oss, och serien kommer därför att sluta i Silicon Valley – och på vägen gör vi en del andra utflykter i tid och rum.)

OCH … den som vill ha en givande kompletterande läsning ska definitivt inhandla den här boken. Min essäserie om Alcatraz rör sig som vanligt åt ett alldeles eget håll.

Jon Forslings ”Alcatraz: De sista fångarnas berättelser från världens mest ökända fängelse” går in i ämnet från ett helt annat håll – och fördjupar bilden av vad den där klippöns historia har att lära oss.