Av plikt pinar jag mig varje morgon igenom de stora kultursidorna.

När välmenande människor undrar varför jag utsätter mig för detta förklarar jag att likväl som vi behöver personer som sköter reningsverken för vatten, som tömmer stadens papperskorgar och sopcontainers så måste någon liksom rensa på kultursidorna och visa upp olika artiklar och förklara varför de inte hör hemma på en kultursida utan att de är att jämföra med en tampong som kastats i toastolen.

Jag vet …man kan förstås tycka att det är en uppgift för dem som är ansvariga för kultursidorna – men sedan länge tar de inte sitt ansvar.

På DN har Björn Wiman gett upp … han ägnar sin tid åt att redan skriva sina memoarer. Första delen ute nu – ingen ser fram mot de följande delarna … för vad har han att berätta om sitt liv?

Mesta tiden har han tillbringat i slalombacken, på fjällvandring, eller på kaféer … det sistnämnda är ingen sysselsättning som i sig är att betrakta som förkastlig … om man läser medan man sitter där. Men det har uppenbarligen Wiman inte gjort. Skidåkning och vandringar i naturen är förvisso uppbyggliga sysselsättningar kombinerade med intellektuell aktivitet – men föga verkar Wiman ha ägnat sig åt sådana av hans produktion att döma. Möjligen kan det bero på att han ägnat sig mer åt att röka än att söka … vilket i och för sig skulle kunna leda till intressanta konsumentupplysande passager i de kommande memoardelarna, och lite utblickar över världen; är produkter från Afghanistan bättre än de från Marocko? Och hur har Libanon stått sig i den internationella konkurrensen de senaste årtiondena.

Dock … kanske det inte blir några fler memoardelar? För när jag läser dagens kultursida får mig kultur-ettan på nätet att misstänka att Björn Wiman är död. För trots allt har han haft en viss känsla för att sidan åtminstone vagt ska kunna påminna om en kultursida.

I dagen utgåva är likheten obefintlig.

Kan det vara så att de än mindre begåvade medarbetarna på kulturredaktionen i går upptäckte att Björn dött vid sitt skrivbord och därför beslöt sig för att staga upp honom och låtsas som om han fortfarande lever … allt för att få göra precis som de vill och publicera sådant som de själva tycker är viktigt?

Så här blev resultatet – följande artiklar kunde jag läsa i gryningen; från toppen och neråt:

• Så fyndar man i second hand-butiker.
• Programledarna för Mellot berättar om varsom väntar deltagare och tittare
• Data-analys av Mellots ”låtar med mest party”
• Kommentar till Netflix-filmen om Melania Trump
• Krönika om män som vill bo hemma hos sin mamma
• En artikel som påminner oss om att i dagarna är det tio år sedan Bodil Malmsten dog. Skribenten Johan Kellman Larsson berättar om sin vänskap med Malmsten och delar med sig av sms-konversationer dem emellan, till exempel:

”Hennes sms hade, precis som hennes böcker, ibland drag av slagfärdig stränghet.”

”Vid ett tillfälle skriver hon och frågar vad jag läser just nu, varpå jag nämner en firad svensk författare:
”VARFÖR DÅ!?”, replikerar hon med fnysande versaler. Jag: ”Du gillar inte [författaren]?”.
Bodil: ”Skit!”.
Jag: ”Jag blev nyfiken efter att [författaren] vann Augustpriset”.
Bodil: ”Augustpriset!? När vi ses nästa gång ska jag berätta vad det säger om litterär kvalitet.”

Jaha!?!?! Även om Malmsten nästa gång berättade vad litterär kvalitet är verkar det inte ha medfört att skribenten förstått så mycket.

• En kritisk kommentar till utformningen av Nobel center
• Ett kåseri om golfbilar

Och så fortsätter det med topplistor, ännu mer Mello samt en text om TikTok.

Det är som du ser inte bara en ensam tampong som slängts i den här toastolen.

Märkligt nog är resultatet ändå synnerligen blodlöst.