Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 23 september 2002 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

En del konstnärer är sisådär jättefina, så jättefina ända in i själen att de börjar gråta när de hör ordet kommersialism.
Näsdukarna åker fram. Tårar torkas och de tröstar varandra med kindpussar — inget kan skapa sådan sorg och förtvivlan hos en ”äkta” konstnär som kommersialism — den har ungefär samma funktion som ärtan i sagan ”Prinsessan på ärten”.
Men ibland ilsknar konstnärerna till och ordnar en demonstration, eller så anlitar de en advokat. Om det vore möjligt, så skulle de säkert ta häxor och trollkarlar i sin tjänst och få dem att uttala några förintande besvärjelser mot alla former av kommersialism.
En tv-kanal har hotats med rättsliga åtgärder av några filmregissörer för att de tänkte sända dessa regissörers filmer med avbrott för reklam.
Det anses vara ett angrepp på filmarnas integritet — filmerna är nämligen inte planerade, regisserade och inspelade med tanke på att där ska vara några avbrott för reklam.
Med tanke på att en av regissörerna är Vilgot Sjöman kan man ju bara konstatera att till och med ett reklaminslag om blöjor skulle höja tempot och spänningen i filmen.

De här regissörernas inställning är feg. Tror de inte på sina filmer? Vore jag regissör skulle jag inte frukta reklamavbrott — jag skulle vara så säker på att min film var så bra att man skulle kunna kasta in reklam för allt från koreanska bilar till choklad, utan att min film tappade greppet om tittarna.
Och så skulle jag hoppas på att riktigt många tittade, så att kanalen fick sälja mer reklamplats och därmed fick mer pengar för att köpa in ännu mer bra film. Det är där man ska skjuta in sig i sin kritik av kanalen — man ska bråka med dem om vad de gör med reklamintäkterna — inte att de försöker höja dem. Reklamfinansiering är väl bättre än att tigga stödmiljoner av staten?

Konsten ska inte vara rädd för att tävla mot det kommersiella — konsten ska inte ens vara rädd för att själv bli kommersiell.
Att något är kommersiellt betyder egentligen bara att det har förmågan att sälja.
Folk är inte dumma i huvudet.
De vill läsa bra böcker, se bra film och teater och njuta av musik. Ett bevis för detta är att det faktiskt inte är dåliga böcker som toppar bästsäljarlistorna — där återfinns all- deles utmärkta romaner och faktaböcker.
Skräpet hamnar ganska långt ned på listorna.
Bra kultur säljer alltså.

Så jag tror att vi tryggt kan utgå från att de som tjoar om kommersialismens farlighet är de konstnärer som vet att de inte säljer. Då måste de skapa en myt om att folk inte kan skilja på bra och dålig kultur eftersom folket är förfört av marknadskrafterna, och på så sätt kan de förklara att deras diktsamling bara sålt i 41 exemplar eller att deras film setts av endast 172 personer, varav mer än hälften råkat gå på fel film (lätt hänt nu som biopalatsen är uppbyggda), eller så har deras tavla stödköpts av något lands ting och så har den till slut hängts undan på en långvårdsavdelnings linneförråd — för hängde den framme ökade den dödligheten bland patienterna; och som ni kanske märker har ni just nu läst en sådan där extremt lång mening som man ska skriva om man ska vara en fin skribent — så nu kanske jag också kan få ett stipendium.
Så slipper jag försörja mig på att skriva kort, koncist och kommersiellt.

Boris Benulic

Kommentar: I dag har det gått så långt i Sverige när det gäller filmproduktion att kommersialismen inte längre angrips. Nu strider filmmakarna istället sinsemellan om vem som gör de mest politiskt korrekta filmerna vilket avgörs av hur man uppfyller olika statliga kriterier för jämställdhet och miljö. Ännu ett exempel på hur kulturen gjort sig oberoende av marknaden och publiken.