Om man upptäcker att en märkligt stor del av mänskligheten består av sykofanter och lågbegåvade personer … vad gör man då?
En del väljer att bli politiker … eftersom det går att livnära sig på denna insikt. Ibland kan till och med en mindre intelligent individ inse att hans eller hennes omgivning är lika korkade som de själva är … men de andra fattar inte att de är stupida. Här finns en öppning för den dumme men klarsynte.
Att inse sin begränsade begåvning samtidigt som andra inte förstår sin egen enfald är en utmärkt förutsättning för den som vill göra karriär som byråkrat eller politiker.
Här ser vi förklaringen till att politiker tenderar att bli uslare ju längre deras karriär varar. För varje dag den dumme befinner sig i maktposition utan att de dumma som placerat honom där förstår att de röstat på en kretin … desto mer hämningslös kommer politikern eller ämbetsmannen (eller vem som helst förresten som har en maktposition) att bli.
Om ingen ser att kejsaren är naken kommer han snart att stå i talarstolen och göra helikoptern för att låta sig roas av att ingen i publiken liksom noterar vad det är som snurrar varv efter varv över deras huvuden alltmedan politikern mal på.

Problemet med H. C. Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder” är att den gamle dansken inte kunde föreställa sig att det fanns kejsare som faktiskt insåg att de var nakna – men eftersom ingen reagerade så körde de på och gjorde vad som föll dem in.
I går kopplade vi av från vardagens idiotier genom att gå och se Quentin Depieus ”Daaaaaalí”. Det var länge sedan jag blev så road på bio.
Filmer som försöker skildra konstnärers, författares och musikers liv är rätt ofta tämligen trista. Vi får alltid möta det begåvade geniet som tvingas kämpa mot en oförstående omvärld intill det att de förstockade förstår konstnärens storhet.

Gäsp och snark.

Salvador Dalí var ingen stor konstnär – och det intressanta med honom är att han själv förstod detta, men att han också insåg att människor hade ett behov av målningar, böcker eller filmer som fick dem att framstå som djupsinniga om de läste, tittade eller lyssnade på verk som påstods ha en djupare mening.
Alltså rörde sig den unge Salvador in i surrealismen – men förstod i sinom tid att den konstriktningen bara var en fråga om poserande – men surrealisternas tavlor sålde ju, och deras dikter lästes … så varför inte, tänkte Salvador … jag målar på.
Men med tiden förflyttar han sig också från den surrealistiska rörelsen som var vänster, till att hylla Franco och bli monarkist – det gällde att trygga sin försörjning, och samtidigt förstärka bilden av den egna egensinnigheten … för att inte säga oberäkneliga galenskapen.
Övergången manifesteras slutgiltigt i och med självbiografin ”Salvador Dalis hemliga liv” – där konstnären framställer sig själv i all sin ömklighet; hur ondskefull han var mot andra som barn, hans totala fixering vid sex … och hans samtidiga totala impotens och fruktan för det kvinnliga könet. Mycket av de utläggningarna kan man se som en drift med Freud – som Dali länge studerade för att försöka förstå sin barndoms trauman. Och de var lite djupare än de trauman dagens kulturarbetare koketterar med; förställ er att ens far hela tiden tvärsäkert talar om för en att man egentligen ”bara” är en reinkarnation av ens äldre bror som dog i tidig ålder innan man själv var född.
Bland manliga surrealister var poserandet ett försök att göra sig märkvärdig, uppmärksammad och intressant – och de lyckades också bli en tillfälligt uppmärksammad rörelse – men Dalí ville mer, han såg att det fanns en massmarknad att erövra, en matmarknad som alltid skulle finnas där eftersom mänsklig lättrogenhet aldrig kommer att upphöra… och han hade det nog ganska roligt under tiden han erövrade denna marknad.

Efterhand började Dalí roa sig med att uppträda mer och mer excentriskt. Inte för att han var speciellt egen som person, utan mer för att han ville se om det fanns någon som helst gräns för när publiken skulle säga: ”Men stopp … det här är ju löjligt”.
Han talade – och skrev – öppet om att poängen med att det fanns andra människor var att deras existens gav hon en möjlighet att utnyttja dem; det minskade inte försäljning och uppmärksamhet.
Jag gissar att Dali länge gick omkring och skrockade efter att en intervju med honom gått i tryck i Playboy 1979. Där diskuterar han ingående sin syn på sex, kön och sina masturbationsvanor – hur mycket som var sant och hur mycket som han deklarerade i syftet för att hålla intresset uppe för den egna personen får vi aldrig veta.
Det som skiljer Dalí från andra posörer i kulturlivet är att han aldrig stannade upp, han nöjde sig inte med rikedom och berömmelse … hans liv blev ett förundrat utforskande av vår förmåga till dumhet.
Det som gör Quentin Depieus film så tilltalande är att han – uppenbarligen själv road – skildrar just spelet mellan Dali och alla dem som försöker placera sig i omloppsbana kring Dalí för att själva få en del av strålglansen från solen.
Filmen i sig är också behagligt vilsam, det är som att sakta glida igenom formvärlden i Dalís målningar … allt ackompanjerat av Daft Punk-halvan Thomas Bangalters soundtrack; det är som om det var Django Reinhardt som spelade efter en försvarlig dos Valium.

Att se den här filmen kändes som ett logiskt slut på en vecka där Grönland stått i centrum för en stor del av världens uppmärksamhet.