Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 10 december 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se

---

Nu är det snart jul, men det är inte bara Rudolfs röda mule vi möter. I gathörnen och tunnelbanevagnar träffar vi varelser med röda näsor och framsträckta händer. De röda näsorna beror inte på att de är renar — möjligen beror de på en överdriven konsumtion av renat.
Vi förväntas alla ge dem pengar så de klarar sig i kylan. I juletid ska man ju vara snäll. Och vi förväntas ge pengar till alla de organisationer som ordnar soppkök, driver härbärgen och fixar julafton för hemlösa och missbrukare. Visst kan jag tänka mig att öppna min plånbok för dessa syften.
Men än hellre skulle jag betala mer i skatt så att alla dessa olyckliga individer fick en vettig vård.
Förvisso tror jag på individens frihet — man ska få göra som man vill så länge man inte skadar andra. Man ska få bestämma själv. Problemet med många av de hemlösa, och med alla missbrukare, är att de inte har någon fri vilja. De är slavar under droger och sprit. Därmed skadar de sina familjer, sina nära och kära och i många fall också andra genom de brott de begår. Och har man inte någon fri vilja och inte är kapabel att fatta beslut själv måste någon annan göra det.

Men vad är det då för beslut som ska fattas? Vad är det jag far efter? Givetvis efter ett beslut om att tvångsvårda dem som missbrukar. Och då menar jag inte de där vanliga pratbehandlingarna som man kan vandra in i och ut ur som man vill.
Vi behöver behandlingar som under en mycket lång period isolerar missbrukaren, som lär honom och henne att åter disciplinera sig och börja arbeta. Alltså är det mest effektiva läger där man sliter hårt och gör något vettigt; fäller skog, bygger broar eller hus. Ångesten och drogerna ska svettas ut ur kroppen. Sedan kan man börja vandringen tillbaka in i samhället.
Visst låter det enkelt och primitivt. Men vad säger att de enkla och primitiva lösningarna inte är de bästa? Prat, frivillighet och terapier har ju inte minskat antalet missbrukare — det har bara lärt allt fler att skylla allt på sina farsor, morsor och på en allmänt usel uppväxt.
Nu kommer många att få luft i lungorna och hojta om att mitt förslag hotar rättssäkerheten. Men se det så här. De som utsätts för inbrott och överfall — var finns deras rättssäkerhet? Kvinnor som misshandlas av konstant berusade män — var finns deras rättssäkerhet? Barn som rör sig i en trafik där alkoholister i onyktert tillstånd om och om igen sätter sig bakom ratten och förvandlar sin bil till ett livsfarligt vapen — var finns deras rättssäkerhet?
Om en person är missbrukare, så kan det mycket enkelt avgöras genom medicinska test och genom en bedömning av socialt beteende och handlingar — så rättssäkerheten borde inte vara i fara. Kan juristerna skriva bibeltjocka luntor som reglerar skatterna kan de säkerligen skriva något vattentätt som utvidgar möjligheterna till tvångsvård utan att rättssäkerheten hotas.

En del kommer säkert att tycka att mitt förslag är inhumant.
Men det är ju tvärtom. Jag tror att missbrukaren har en inre värdighet som han kan återfå genom att inlemmas i ett arbetande kollektiv. Han är inte dömd att gå under och fram till slutet leva på välgörenhet.
Men det är däremot inhumant att låta folk driva vind för våg, det är inhumant att låta barn växa upp i alkisfamiljer och vänta på att pappan ska se ljuset och frivilligt lägga in sig. Humanism måste innebära att man tar ett ansvar för de svaga — och det är de som drabbas av missbruket. Humanism måste också innebära att man tar beslut åt dem som inte längre har en fri vilja.
Så låt oss bli litet mjukare mot varandra — och just därför kräva hårdare tag och tvångsvård av dem som missbrukar.

Boris Benulic

Kommentar: Jag vet att många finner min syn på missbrukarvård så fyrkantig att den får en kvadrat att påminna om en fotboll.
För de flesta som har någon åsikt i ämnet tror fortfarande att det går att terapiprata sig bort från orsakerna till att folk dricker och knarkar sig till totalt förfall eller död.
Resultaten är väl inte strålande, det finns inte en etablerad terapi- eller vårdform som kan visa resultat som ens innebär att en knapp majoritet av dem som får vård blir bättre … siffrorna är oftast mycket, mycket sämre.
Vad har vi — och missbrukarna — att förlora på att det inrättas läger med hårt och nedbrytande arbete för dem som förlorat sig själva och sin fria vilja.
Jo, jag skrev nedbrytande.
För innan du kan bygga upp måste du bryta ner, och missbrukaren måste i slutet av dagen — varje dag — hamna i ett tillstånd av total fysisk och psykisk utmattning av det hårda arbete han utfört under dagen. Han ska till slut hamna i ett tillstånd där han längtar mer efter morgonens havregrynsgröt än efter silen och flaskan.
Och han ska i sinom tid börja känna stolthet över det arbete som utförts med spadar, spett, sågar, grepar och yxor — för allt arbete ska vara manuellt; här ska byggas vägar, fällas träd, läggas räls och vem vet, kanske ska också byggnader uppföras.
Att hårt arbete inte ens diskuteras som terapi och bot beror på att i vårt samhälle ser man arbete som något som gör dig sjuk — fritiden anses vara det som läker och helar.
Skulle jag ha fel kan vi åtminstone betrakta de vägar och timmerstugor som uppförts som ett resultat av min terapi.
Resultatet av dagens terapier ser vi om vi betraktar de hemlösa och de som fått plats på härbärgen … eller de redan dödas gravar.