Den här texten publicerades första gången i tidningen Metro 26 november 2001 och är en del av samlingen Metro-texter i boken Ljus över landet.
Kommentarerna i slutet av varje text är en återblick till vad som hände egentligen. Var analysen fel? Blev det som artikelförfattaren gjorde gällande eller tog utvecklingen en annan – bättre, eller sämre – väg?
Vill du ha texterna samlade i den perfekta strand-, veranda- eller framför öppna spisen-utgåvan så finns den att beställa här:
https://aetatis.se/shop/ljus-over-landet/
Boken är också försedd med ett omfattande person- och sakregister med förklaringar; allt för att öka bokens användbarhet.
roland@aetatis.se
När jag inte ville käka upp mandelfisken som serverades i skolmatsalen brukade mattanterna säga att jag skulle tänka på barnen i Afrika. Det underförstådda argumentet var förstås att jag skulle vara glad och tacksam för att jag hade mat framför mig på bordet. Det hade ju inte barnen i Afrika.
Mattanternas argument är bara giltigt under två förutsättningar. Den ena är att barnen i Afrika njuter av att se andra människor äta mat dessa människor inte tycker om. En märklig form av sadism som jag inte tror är utbredd på den kontinenten. Den andra är att det finns en fördelningscentral där det bestäms hur all mat i världen ska fördelas. En liten kontrollant pekar på mandelfisken och säger: Den ska Boris ha, och så forslas den upp till mig medan någon i Afrika blir utan. Det här argumentet förutsätter också att tillgången på mat är begränsad. Ingen av förutsättningarna existerar och argumentet är korkat. Ändå styr det i olika former samhällsdebatten i Sverige.
Om du är missnöjd med din lön, så kan arbetsgivaren peka på dem som har en lägre lön eller ingen lön alls. Om du som förälder klagar på skolan, så dyker barnen i Afrika upp igen och du får veta att barnen där minsann får sitta och rita i sanden, om de inte käkats upp av krokodiler på vägen till skolan.
Vad jag inte kan begripa är varför en persons problem anses bli mindre för att någon annan har större problem? Vi förväntas utveckla ett slags perverterad form av solidaritet genom att inte protestera mot missförhållanden som omger oss — och på något sätt ska detta komma andra som har det värre till nytta.
Ett av de mer märkliga uttrycken för detta är ”En köpfri dag”, som högtidlighölls i Europa och Nordamerika i lördags. Meningen är att vi ska avstå från att konsumera under den dagen och reflektera över västvärldens överkonsumtion.
Men vems överkonsumtion talar vi om? En majoritet av Sveriges barnfamiljer har inte råd att ha en riktig semester. Rapport efter rapport talar om hur många ensamstående föräldrar som tvingas i väg till socialen redan i mitten på månaden. Några dagar före månadens slut kommer de andra familjerna — de som är drabbade av arbetslöshet eller som bara kan få deltidsarbete. De här grupperna har inga problem med att avstå från att konsumera — de högtidlighåller ”En köpfri dag” inte en gång om året utan ett antal gånger varje månad.
Det är ju inte så att tredje världen får det bättre för att vanligt folk i väst konsumerar mindre. En nigeriansk jordnötsodlare får inte mer att äta om jag slutar köpa julklappar. Det är tvärtom så att ju mer vi konsumerar, desto bättre blir samhällsekonomin och desto mer får vi alla i plånböckerna och desto mer pengar kan vi skänka till vettiga projekt i tredje världen.
Men bakom ”En köpfri dag” står som vanligt det gamla skenradikala gänget överklassungdomar från välbärgade hem. De må vifta med röda partiböcker eller med små kort som visar att de är medlemmar i Attac — men mest av allt är de präglade av det budskap som överklassen predikat för underklassen: Det är fult, plebejiskt, och osolidariskt att konsumera. Det argumentet plockas alltid fram i kristider och det sägs att tillgångarna är begränsade.
Och så ska vi fostras till att koka soppa på en spik.
Mot detta står en annan — i verklig mening radikal — tradition som säger att världens tillgångar inte alls är begränsade eftersom människans uppfinningsrikedom inte är det.
Den uppfinningsrikedomen utvecklas i människors möte på marknaden. Så om du vill bidra till en bättre värld — ”shop ’til you drop” nästa gång någon utlyser ”En köpfri dag”.
Boris Benulic
Kommentar: Vi såg kring millennieskiftet hur överheten slutligen fick den där avgörande stenen på plats i sitt bygge av den sköna, nya världens ideologiska fundament, i den stenen står det ristat:
”Allt är ditt fel. Allt!”
Med den grunden lagd har man kunnat gå vidare och få människor att känna skuld för att det finns romer som tigger och för att polarisarna smälter.
På sätt och vis hade Göran Persson mer rätt än han förstod när han sa att: ”Den som är satt i skuld är inte fri”.
Än mer gäller det den som frivilligt påtar sig någon annans skuld i tron att det är hans egen.
Leave a Reply