Och om jag nu säger att något måste göras åt alla dessa förbannade könsstympningar … till exempel ett verkligt kulturkrig mot islam och inskränkningar av alla möjligheter att i någon form utöva denna religion inom landets gränser … då kommer mängder av människor att kvidande ropa typ:
”Men så kan du ju inte säga, du kan inte dra alla över en kam, det fins ju muslimer som inte könsstympar sina döttrar”.

Men … man kan faktiskt dra alla muslimer över en kam.
Det kan man av följande skäl … de könstympande föräldrarna lever inte i ett vakuum – de umgås med andra muslimer – även sådana som inte könsstympar sina döttrar. Man ses hemma hos varandra, i moskén, på torget, på kaféer (inte kvinnorna förstås).

De som könsstympar sina döttrar ingår i ett socialt islamskt sammanhang i Sverige … de är inte utstötta, de är inte parias. Deras omgivning känner till hur de ser på islam och traditioner, och vad det innebär i form av könsstympningar och i förlängningen också hedersord och vardagsbrutalitet mot kvinnor.

På samma sätt behandlas IS-terrorister som återvänt till Sverige – de är inte betraktade som fredlösa av andra muslimer och landsmän. De får självklart delta i fredagsbönen, de får delta i alla former av aktiviteter i den muslimska kulturkretsen i Sverige.

Och … de som accepterar könsstympare och mordiska terrorister i sin närhet, i sitt område och i sin moské har givetvis inget i landet att göra.

Så visst kan man dra alla över en kam …

Men … då uppstår ju det delikata problemet att det faktiskt inte verkar vara speciellt många svenskar och icke-muslimer i det här landet som bryr sig om att här finns några hundratusen människor som accepterar könsstympning och terrorister … för muslimer får ha vilka djävulska åsikter som helst.

Av rädsla för att bli kallade för rasister tiger därför de flesta svenskar … de håller för öronen för att slipa höra ljuden från förorterna … skrapet när rakknivarna dras mot strigeln och gråten från flickorna som snart ska stympas.
Så förbannat barbariskt det här landet blivit.