Washington Post ska avskeda 300 anställda. Och likt en sarkofagtupp stämmer Peter Wolodarski i DN nu upp en sorgesång, med omkvädet: ”Den fria pressen är hotad”.

Det blir lite märkligt eftersom Peter Wolodarski är Bonniers torped. Sedan sitt tillträde som DN:s chefredaktör har han orkestrerat en stor del av Bonniers uppköp av regional och lokal press i Sverige. Redan innan det erövringståget kontrollerade ju Bonniers en stor del av den rikstäckande pressen.

I dag har vi ett tidningslandskap som är avskogat och eroderat … och de fåtaliga kvarvarande förtvinade träden sköts av anställda som själva är mentala kalhyggen … annars överlever de inte i den miljön.

Sedan Bonniers olika utsända ståthållare tog kontroll över de erövrade tidningarna har bemanningen totalt minskat med ungefär 40 procent. Innehållet har standardiserats och likriktats och därmed har förstås prenumerantalet minskat … och då har Bonniers fått mer mediestöd … för att ”demokratin” ska säkerställas i riket. Man må nog säga att affärsidéen är smått genialisk; gör sämre tidningar så är du garanterad mer statligt stöd.

Vart har då alla dessa borthyvlade personer tagit vägen? Som av en händelse återfinns många av dem som kommunikatörer i statlig, kommunal och regional tjänst. De har tidigare tjänat ägare som drivits av principen att man ska ge läsarna vad läsarna vill ha, och resultatet har blivit informationsvällling som ska slinka ner lätt. Nu stretar de på som kommunikationshjon åt nya herrar i den offentliga sektorn som anser att mottagaren ska matas med uppfattningar om att han eller hon lever i den bästa av världar. Än sen om tre personer skjutits på öppen gata, den lokala högskolan har fått en ny utbildningslinje och snart ska ett nytt badhus öppnas.

Vi bör notera en viktig sak sammanhanget; hela denna omstrukturering har skett utan protester från journalisterna. De lyder. Både de som får behålla tjänsterna, och de som måste gå.
Paradoxalt nog är det både de som är kvar och de som får gå som är bärare av budskapet till oss andra att ”demokratin” måste försvaras eftersom den är hotad. Likt hamlar går de dit deras herde pekar, följda av vallhunden Wolodarskis skall. Det säger en del om journalistskocken att de accepterar en chihuahua som vallhund.

Vad ska man då säga om massavskedandena på Washington Post?
Man kan bara konstatera att inget annat var att vänta.
I svenska tidningar lyfter man fram att Washington Post var drivande i Watergateavslöjandet. Javisst, men det var lite mer än 50 år sedan. Under de fem decennierna som gått har knappast tidningen gjort sig känd som en kraft som avslöjar sanningen … såvida det inte tjänar det demokratiska partiet.

Nu har Jeff Bezos tagit över och kommer att strömlinjeforma publikationen så han kommer på än mer god fot med Donald Trump. Och det kommer att gå utmärkt eftersom de journalister som är kvar gör precis som kollegorna i Sverige – anpassar sig till sin nya herre.
Så ser medievärlden ut i det moderna västerländska samhället.

En riktig journalist skulle för länge sedan gjort sig omöjlig på Washington Post, en riktig journalist bryr sig inte om vad ägaren anser, en riktig journalist vill bara – med en dåres envishet – beskriva verkligheten som den är.

Så det finns inga skäl att sörja avskedandena på Washington Post. Tidningen blir vare sig sämre eller bättre av den nya ägaren – den förblir underdånig den som har makten.
Extra fascinerande är det dock som sagt att betrakta de svenska mediernas reaktioner. De vågar inte kommentera Bonniers kastrering av svenska tidningar, men när Trumps makttillträde leder till att tech-oligarker börjar köpa upp publikationer och likt en valackare plockar fram kniven … då tjuter man förskräckt.

PS. Det finns en viss logik i att journalister stänger av hjärnan och väljer att tjäna den som betalar deras löner … det är obehagligt men det går att förstå att de lydigt beskriver verkligheten så den passar demokraterna eller Trump – TIdögänget eller Magda.

Men att läsare sörplar i sig sörjan som serveras i mediatråget av den som för tillfället är grisbonde … det går inte riktigt att förstå … och varför läsarna efter att ha tömt tråget går i försvarsställning för demokraterna, eller Trump, eller Tidögänget eller Magda.

En riktig journalist är aldrig någons dräng.
Och det borde inte läsarna vara heller.