Det är sällan jag ser en film där jag en gång i kvarten önskar livet ur huvudpersonen.
Nu talar jag inte om en film som ska skildra en diktators eller en seriemördares liv, utan om en film som skildrar en helt vanlig (nåja) människa – Marty Mauser – som vill bli mycket mer än en skoförsäljare … vilket han är i filmens inledning. Men hans mål är att bli världsmästare i ping-pong … eller bordtennis som man väl oftast säger numera. Ping-pong låter ju som någon sorts godis som försvunnit från butikshyllorna efter det att man funnit tungmetaller i fyllningen … (fast det var väl en gång i tiden antagligen inte anledningen till namnändringen).

Men kan man göra en mer än två timmar lång film om en sko-nasares världsmästardrömmar?
Ja, det kan man förstås.
Men kan den bli intressant?
Kanske – men den här filmen – Marty supreme – är det inte.

I filmen ”Forrest Gump” förklarade Tom Hanks:
”Jag spelade pingpong även när jag inte hade någon att spela pingpong med”.
Efter att jag nu sett Marty Supreme tror jag att regissören Josh Sadie lugnt kan deklarera att:
”Jag gjorde en film om ping-pong utan ett manus”.

Marty Supreme är ändå favorittippad till att få en hel rad Oscar -statyetter, och det visar väl mest att filmer som känneteckna av ett frenetiskt tempo och en rollista med uppåtgående stjärnor (Timothée Chalamet) har störst chans att belönas.

Svenska kritiker är hänförda. Aftonbladets recensent förklarar sig ha blivit rejält ”svettig” av filmen – kanske kommer nu tidningen att övergå till att dela ut svettdroppar istället för ”plus” när de betygsätter filmer.

DN:s och Svt:s bedömare är mer utförliga i sitt beröm, men inte mer begripliga.
DN menar att vi kan lära oss vissa saker av den här filmen:

”Men i en tid när unga män i populärkulturen oftast framställs som hjärntvättade eller bara håglöst kastrerade påminner Marty Mauser om att en annan mer målinriktad inställning är möjlig. Knappast som ett moraliskt korrekt eller sedelärande exempel, men det är aldrig Safdies berättelser. Det är hela poängen här: ibland måste man fuska för att vinna.”

Så ser alltså alternativen ut för DN:s filmkritiker … unga män har att välja mellan att vara snöpta hipstertyper eller narcissistiska autister i avsaknad av moral.

Filmens Marty är beredd att göra precis vad som helst för att bli världsmästare – råna, svindla, förföra, hota, stjäla … och det drabbar inte bara främlingar … utan även älskarinnor, vänner, släktingar …alla är de legitima offer när Marty ska skrapa ihop pengar för att kunna delta i de nödvändiga turneringarna.

Det är här det blir lite fånigt; det vore begripligt – men kanske inte förlåtligt – om Marty gjorde allt detta för att förverkliga en storslagen affärsidé, eller erövra makten i ett land.
Men världsmästare i pingpong? Är det en titel värd att offra sin själ för?
Man kan inte bli annat än förbannad på den här figuren – och varje gång han riskerar att bli skjuten, misshandlad eller överkörd hoppas jag att han ska dra sitt sista andetag så man får kränga sig upp ur biograffåtöljen.

Är min reaktion överdriven?
Nej, och den är inte så mycket grundad i själva filmen som i att filmen speglar småttigheten i många västerländska ungdomars drömmar – det är typ att bli känd, få många följare på TikTok, bli influencer genom Instagram, komma till Idol-finalen … och visst … jämfört med det är det kanske storslaget att drömma om att bli bäst i världen i ping-pong.
Till de samtida västerländska ungdomarnas fördel ska väl ändå sägas att de för att nå sina mål inte är lika samvetslösa som Marty.

Man kan jämföra Marty Supreme med en annan film som handlar om att ljuga, förföra, bedra och bryta mot lagar – framför allt trafiklagar – för att nå ett mål … Blues Brothers.
Vilken normal person kan inte annat än önska att Jake och Elwood hade en tredje bror och att det var man själv och man fick sätta sig i samma bil som de och hänga med på deras ”mission from God” …. även om man av polisen blir kallad för ”ett eksem i straffregistret”?

Men min och andras kärlek till Blues Brothers beror ju på att Jake och Elwood ångvältar sig fram i tillvaron för att rädda ett barnhem från nedläggning.
Vad filmen visar är en form av civilt motstånd … förvisso kanske något ovanligt till formen.

Men det mest osmakliga med Marty Supreme är att regissören antagligen insett att fler än jag kommer att finna figuren Marty oerhört osmaklig … och för att dämpa detta betonas ibland i filmen att Marty är jude, och att judarna mördades i koncentrationsläger. Det slängs in då och då för att vi ska förstå att Marty liksom har rätt att göra detta, världen har en skuld till honom och alla andra judar. Marty förlänas av regissören med en slags frikort, och för att vi riktigt ska fatta blir det lite Auschwitz-historier … och en underarm med intatuerade fångsiffror förevisas när så behövs.

Vi har alltså att göra med en ganska korkad regissör som inte begriper att detta rimligen inte retar bara mig – själva idéen om att en sjaskig figur som Marty skulle kunna förklaras och försvaras med att det funnits koncentrationsläger är befängd intill obegriplighet. Regissören riskerar att låsa upp helt andra dörrar än de han vill vi öppna genom det upplägget.

Men filmen försöker också förankra sig i många västerländska ungdomars föreställningar om att ingen ser dem och att de måste bli sedda … till vilket pris som helt …många ungdomar i samhället i dag utgör delar av en gigantisk arkipelag där varje individ är som en egen liten ö där de placerats med någon variant av diagnosen ”autism” … och … möjligen är den här filmen kanske också den första film som ser narcissism som ett naturligt tillstånd och inte som en psykisk störning.