Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 1 december 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera

---

BBC har i över hundra år varit angripet från både vänster och höger i Storbritannien – och i världen. Den senaste fejden med Donald Trump är inte första gången BBC är i blåsväder. Men sådant är medarbetarna vana vid, och än har det aldrig inneburit något hinder för en fortsatt expansion.

Det hjälpte inte att han i BBC:s korridorer länge gått under namnet ”Teflon Tim” – till slut gjorde kritiken att mediekoncernens vd Tim Davie avgick, och samtidigt lämnade företagets nyhetschef Deborah Turness sin post.

Den utlösande orsaken var en kritikstorm mot hur nyhetsprogrammet ”Panorama” klippt ihop ett tal av Donald Trump den dag då Kapitolium stormades.

Upprinnelsen var ett internt memo på BBC som, utöver kritiken mot redigeringen av Trumps tal, hävdade att det fanns ett mönster av ”systematiska problem” i rapporteringen om till exempel Gaza och transfrågor.

Jag kan inte säga att jag blev förvånad över den senaste skandalen. Jag är van. Det känns som om jag lyssnat på BBC:s radiosändningar alltsedan jag tröttnade på Sveriges Radios barnprogram. Klas Klättermus och Nicke Lilltroll i all ära, men BBC:s radionyheter formade mig möjligen mer än jag kanske själv riktigt förstår.

Blundar jag i min läsfåtölj och lutar mig bakåt kan jag fortfarande höra John Snagges eller Richard Bakers auktoritativa, lugna röster.

När det långt senare blev möjligt att i Sverige följa BBC:s tv-nyheter var det i en tid då tonläget hunnit bli mer gällt och känslosamt, och ändå var det mer stramt än det är i dag. Mitt beroende av BBC har gjort att jag kommit att samla på mig en hel del litteratur om medieimperiet.

Den som i årtionden följt BBC har inte kunnat undgå de ständiga striderna och skandalerna som skakar koncernen. Det är som en av BBC:s direktörer en gång deklarerade:

”När nationen är politiskt splittrad kommer det alltid att vara BBC som hamnar på sträckbänken och torteras.”

Man talar ofta om medierna som ”den fjärde statsmakten”. I Storbritannien är BBC i verklig mening en stat i staten: cirka 22 000 anställda, och med kontrakterade frilansare och andra leverantörer är det ungefär 30 000.

Årsbudgeten ligger på 74 miljarder kronor. 47 miljarder kommer från licensavgifter, cirka 27 miljarder är kommersiella intäkter – till det kommer 1,3 miljarder som brittiska utrikesdepartementet bidrar med till BBC:s utlandssändningar. Ett direkt bidrag från ett departement till BBC, och detta i ett mediebolag som enligt sina statuter ska vara licensfinansierat och självständigt från staten. BBC:s relation till den brittiska staten har alltid varit lite märklig, eller snarast oklar.

Historikern Simon J. Potter påpekar i sin läsvärda studie ”This Is the BBC: Entertaining the Nation, Speaking for Britain? 1922-2022” att en parlamentskommitté 1936 förklarade att anställda på BBC borde ”informellt konsultera statstjänstemän” i frågor som var känsliga för staten.

Samtidigt krävde utrikesdepartementet att få styra BBC:s utlandssändningar för att motverka axelmakternas propaganda. BBC vek sig, och accepterade ”vägledning” från utrikesdepartementet avseende vilka nyheter som skulle – och inte skulle – sändas.

Men det är inte rapporteringen av händelser i omvärlden som i sig skapat de största konflikterna mellan BBC och staten, utan de stora bråken mellan dem har varit en följd av den politiska kampen mellan Labour och de konservativa.

Har Labour haft regeringsmakten har de konservativa alltid sett sig förfördelade i nyhetsrapporteringen, och detsamma har gällt för Labour när de befunnit sig i opposition.

Men som Potter påpekar är det mer komplicerat än så. För när Labour haft regeringsmakten har de ansett att BBC inte varit tillräckligt positiva till regeringens politik, och detsamma har gällt för de konservativa, som alltid ansett att det första B:et i BBC står för ”Bolsjevik”. Kanske har inställningen inte uttryckts tydligare än när den konservative ministern Norman Tebbit beskrev BBC och dess anställdas mentalitet:

”Den olidligt lömska, skenheligt, naivt blöthjärtade skuldtyngda rosa ortodoxin hos de intagna på detta ålderdomshem för tredje rangens begåvningar från ett tredje rangens årtionde: 1960-talet.”

Margaret Thatcher nöjde sig med att privat kalla BBC för ”British Bastard Corporation”.

Winston Churchill var under sin tid i parlamentet känd för att periodvis nästan dagligen ringa och klaga på BBC:s nyhetssändningar.

När Labours Harold Wilson var premiärminister på 1960-talet övervägde han att avskaffa licensavgiften och göra BBC skattefinansierat, för att på så vis göra koncernen helt beroende av regeringens välvilja. Ändå var det redan så – och är så fortsatt – att staten har stora möjligheter att styra BBC, eftersom det ytterst är den som godkänner den licensavgift BBC vill ta ut, och större ändringar i en antagen budget måste godkännas av kulturdepartementet.

Winston Churchill var under sin tid i parlamentet känd för att periodvis nästan dagligen ringa och klaga på BBC:s nyhetssändningar. Han var övertygad om att BBC var ett ”kommunistnäste”, lika övertygad som Labourministern Tony Benn var om att BBC var bemannat av reaktionära katoliker från ett samhällsskikt som befann sig mellan den övre medelklassen och den lägre delen av överklassen.

Så här har det sett ut under alla stora politiska konflikter och strider i Storbritannien; alla politiska partier och rörelser klagar på BBC och anser dem partiska. Ingen har varit nöjd – så var det under generalstrejken 1926 och gruvarbetarstrejken 1984, liksom under Suezkrisen, oljekrisen, Falklandskriget och Irakkriget; det är som att all rapportering riskerar att utlösa anklagelser om ensidighet – förutom den om vädret och de stora trädgårdsmässorna Chelsea Flower Show och Hampton Court Palace Garden Festival.

Nu kan man tolka detta på två sätt.

Ett sätt är att hävda att detta är ett bevis för att BBC verkligen är en opartisk, neutral och objektiv sanningssägare och att det är därför alla parter är missnöjda – för de anser att det bara är de som står för sanningen, hela sanningen.

Ett annat sätt att se på saken utgår från det som Potter beskriver i sin nyssnämnda studie av BBC:s första hundra år, och som även skildras i Michael Leapmans ”The Last Days of the Beeb” (som utkom redan 1987, vilket påminner oss om hur länge det siats om att BBC:s dagar är räknade).
Nämligen att BBC faktiskt står på någons sida – sin egen. Inte i den meningen att organisationen i första hand ser sig som en förvaltare av sanningen, utan att den ser sig som en förvaltare av sin organisation och dess tillväxt.

Ett exempel på att det skulle kunna förhålla sig på det sättet inträffade efter det att Margaret Thatcher tillträdde som premiärminister. Alla visste att hon avskydde BBC och antagligen somnade varje natt fantiserande om olika sätt att lägga ned medieimperiet. Hon hade deklarerat sin tydliga vilja att tvinga BBC till nedskärningar.

Man kunde i ett sådant läge förvänta sig att BBC lade fram en budget som var utpräglat försiktig för att inte reta kvinnan på Downing Street nr 10. Men i stället lade BBC:s ledning fram ett budgetförslag som innebar att licensavgiften måste höjas med 41 procent. De lyckades få igenom det mesta, och under Thatchers tid vid makten växte BBC med 3 000 anställda och inledde omfattande satsningar på nya områden. De konservativa orerade vidare i parlamentet om kommunisterna på BBC, och Labours ledamöter anklagade BBC för att stödja Thatcher.

Ena dagen kommer en redaktion där det röda laget dominerar att köra en nyhet som retar de konservativa, nästa dag kommer en redaktion där det blå laget har kontrollen att presentera ett inslag som retar Labour.

Men kanske har båda sidor rätt? I Leapmans mycket roande bok om intrigerna på BBC skildras hätska politiska interna strider, men också hur man håller samman utåt. Röda och blå laget på BBC sluter alltid borgfred när de står inför hot från regeringen (oavsett vilken färg regeringen har). Det handlar om att behålla jobbet och att se till att den egna verksamheten expanderar och får mer resurser. BBC har ingen ideologi – utom den att verksamheten ska växa. I verksamhetens vardag löser man enkelt politiska konflikter, eftersom verksamheten är väldigt omfattande och de som har likartade politiska böjelser graviterar åt samma håll och kan ägna sig åt samma saker med likasinnade. Det finns plats för alla som är beredda att sätta den egna organisationens expansion i första rummet, och som samtidigt anser att organisationen vet bäst – vad det än gäller.

Ena dagen kommer en redaktion där det röda laget dominerar att köra en nyhet som retar de konservativa, nästa dag kommer en redaktion där det blå laget har kontrollen att presentera ett inslag som retar Labour.

Och när kritiken kommer från både Labour och de konservativa kommer röda och blå laget att stå enade och försvara BBC:s ”objektivitet”.

Begrundar man BBC:s organisationsstruktur anar man att det ligger en del i det som Potter och Leapman skisserar. Sedan bildandet 1922 har tillväxten varit enorm.

Där finns tv-kanalerna: BBC One, BBC Two, BBC Three, BBC Four, CBBC, CBeebies, därtill kommer regionala kanaler och temakanaler.

Och så har vi radion: BBC 1 till BBC 6, Radio 4 Extra, regionala och lokala stationer.

Vem som ska värna objektivitet och sanningssökande förblir däremot alltmer oklart.

Till detta kommer verksamhetsområdet BBC News & Current Affairs, som presenterar tv-, radio- och online-nyheter genom BBC News 24, BBC World News, BBC Online News. BBC World Service sänder på mer än 40 språk.

En blick för de mekanismer som gjort att BBC utvecklats till en stat i staten får man i Edward Stourtons bok ”Auntie’s War”. Här beskrivs hur staten öser resurser över BBC under andra världskriget – bemanningen trefaldigades, och det ”enda” kravet var att man skildrade kriget som regeringen ville att det skulle skildras.

Den snabba tillväxten av personal gjorde att BBC drog till sig mängder av individer ur kulturlivet som möjligen inte hade kunnat göra karriär någon annanstans. Här fick de plötsligt en position och ofta en stor publik. En del av dem som anställdes under kriget – som George Orwell – kände sig med tiden alltmer obekväma – både med hur nyheter presenterades och med arbetskamraterna.

Det uppstod ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan staten och BBC, och de kommande årtiondena kom BBC att bli så stort att konflikterna mellan dem kom att bero på att staten behövde BBC mer än vad BBC behövde staten. En och annan chef kan BBC alltid offra som syndabock – vilket också skett återkommande – allt för att skydda det som är viktigt: själva organisationen.

Vem som ska värna objektivitet och sanningssökande förblir däremot alltmer oklart.