Den här texten publicerades första gången i tidningen Epoch Times 8 spetember 2025 och publiceras här som en bonus till våra QLN-prenumeranter.
Den som saknar en riktig nyhetstidning med en tryckt helgupplaga i brevlådan varje helg kan hitta senaste prenumerationserbjudande här:
https://www.epochtimes.se/prenumerera
Här möttes Donald Trump och Vladimir Putin för att förhandla om framtiden — i ett landområde med tre miljoner sjöar. Här har också många kulturer korsats genom seklerna, ibland lika brutalt som vandringen genom den vackra men farliga naturen. Följ med på en resa genom Alaskas historia.
De av oss som liksom jag drömmer om att lämna det som kallas ”civilisationen” tittar ibland med drömmande blick på kartor över Alaska och dess omgivande områden. Men vi gör det i smyg för att inte fler ska upptäcka denna av människor ännu i stort sett orörda del av världen. Vi blev lite nervösa nyligen när toppmötet mellan Donald Trump och Vladimir Putin ägde rum i Alaska. Skulle människor nu vilja förflytta sig dit efter att alla medier riktat uppmärksamheten mot vad som skedde där, och människor fått en glimt av landskap och miljö?
Om Alaska skulle vara ett eget land skulle det till ytan vara världens 18:e största.
Men mediebevakningen var som den oftast brukar vara – den gav ingen beskrivning av platsen eller dess historia. Det noterades att denna amerikanska delstat en gång tillhört Ryssland men 1867 såldes till USA för den ringa summan av 7,2 miljoner dollar. I dagens penningvärde motsvarar det 157 miljoner dollar, fortfarande ett lågt pris för vad som till ytan är den största delstaten i USA, och med en kustlinje som är längre än resten av USA:s. Om Alaska skulle vara ett eget land skulle det till ytan vara världens 18:e största. Finland brukar skryta med att det är ”de tusen sjöarnas land”. Alaska har tre miljoner sjöar.
Det som förvånade mig mest med toppmötet är att de berörda makterna inte drog upp Alaskas historia. Zelenskyj, som inte var inbjuden, kunde ha hävdat att Ukraina faktiskt borde vara representerat vid överläggningarna, eftersom det var ukrainaren Grigory Ivanovich Shelikhov som för Rysslands räkning upptäckte Alaska och inledde koloniseringen. Därmed lades grunden för att området senare kunde säljas till USA, vilket gjorde att Alaska av Trump och Putin kunde beskrivas som en plats vars historia förenade USA och Ryssland.
Putin kunde då möjligen ha kontrat med att hävda att koloniseringen visar hur farliga ukrainare är. Som ett led i koloniseringen genomförde Shelikhov och 130 soldater en massaker på Alutiiq-indianer. Minst 300 män, kvinnor och barn mördades 1784 när Shelikhov gick till attack mot ett indianläger på Kodiaköarna. En del källor hävdar att antalet döda kan ha varit så många som 3 000.
Tack vare ålänningen Henrik Johan Holmberg kan vi i dag ta del av en ögonvittnesskildring från en av de överlevande:
”Det här hände i april. När vårt folk återkom till platsen var stanken från kropparna som låg på stranden så kväljande att ingen kunde stanna där, och sedan dess har ön varit obebodd. Efter detta var alla hövdingar tvungna att överlämna sina barn som gisslan.”
Holmberg begav sig till Alaska för att vaska guld. Det gick inte så bra, men däremot har vi i dag stor nytta av hans etnografiska studier om urbefolkningen – undersökningar som han gjorde på uppdrag av områdets ryske guvernör. Holmbergs senare utgivna rapporter utgör än i dag en självklar referenspunkt för dem som forskar om Alaskas historia.
Det systematiska bortrövandet av barn för att ha dem som hållhake gjorde att de olika stammarna som fanns i Alaska pacificerades. Men till detta bidrog också den ryska politiken att skapa en blandad befolkning. Ryska män gifte sig med indiankvinnor, och som Ilya Vinkovetsky skildrar i ”Russian America: An Overseas Colony of a Continental Empire, 1804–1867” fick dessa barn en speciell ställning i den sociala hierarkin: de blev ofta präster i den rysk-ortodoxa kyrkan eller tjänstemän i den koloniala administrationen. Man skapade medvetet en grupp som hade ett ben i varje kultur och därmed antogs kunna bidra till att dämpa motsättningar.
Efter att tsaren sålt Alaska till USA 1867 förlorade snabbt blandbefolkningen sin särställning när amerikaner började flytta in och ta över kontrollen, och från att ha varit en grupp som höll samman invånarna hamnade de i samhällets periferi.
Tsar Alexander II sålde Alaska till USA eftersom han oroade sig för att britterna i ett framtida krig lätt skulle kunna ta kontroll över området – som för rysk del var synnerligen svårt att försvara; britterna hade ju trupper nästgårds i Kanada. Då kunde han lika gärna sälja det till amerikanerna och ändå få något betalt.
I USA var kritiken omfattande mot förvärvandet av landområdet i norr, men regeringen hoppades att man där skulle kunna etablera en port för handel med Asien.
På den ryska sidan märktes vid den tiden inga protester – man opponerade sig inte gärna mot en tsars beslut. Men i vår tid har det på den ryska sidan dykt upp kritik mot amerikanernas köp.
Efter att historikern Lee Farrow 2016 publicerade sin bok ”Seward’s Folly: A New Look at the Alaska Purchase” var hon på en föreläsningsturné i Ryssland. Hon noterade till sin förvåning att hon hela tiden mötte ryssar som menade att USA aldrig betalat hela den avtalade summan, eller som ansåg att det aldrig hade rört sig om en försäljning utan om en uthyrning av Alaska, och att det var dags för USA att lämna tillbaka delstaten.
Inför mötet mellan Putin och Trump hördes dock inte minsta lilla antydan om sådana idéer från rysk sida. Nu betonades i stället området som en plats där amerikaner och ryssar samarbetat genom historien.
Det är bara ett sund på åtta mil som i dag skiljer Alaska från Ryssland, men periodvis under människans tidiga historia har havens vattenstånd varit så lågt att en landmassa har förenat de två kontinenterna, och den har fått namnet Beringia. Över den landbron vandrade jägarfolk från Sibirien in i Alaska och spred sig sedan ned över Nord- och Sydamerika. Så den som vill hitta beröringspunkter mellan USA och Ryssland har en nollpunkt i Alaska – där börjar Amerikas mänskliga historia.
Men kanske kunde den folkvandringen över Beringia ha börjat tidigare?
Det hävdade åtminstone den tyskkanadensiske biologen Valerius Geist i slutet på 1980-talet. Han försvarade idén om att den nu utdöda björnarten Arctodus simus utgjorde ett hinder för människors vandring från Sibirien till Alaska. Om man begrundar hur stor den björnen var är det lätt att tänka sig att stora populationer av den utgjorde ett effektivt och naturligt hinder. Denna jättebjörn var vida större än någon nu levande björn. Mankhöjden var 1,5 meter, stående på bakbenen var den 3,5 meter – och den var snabb, trots att den vägde omkring ett ton. Dagens grizzlybjörnar väger cirka 400 kilo, och har en mankhöjd på en meter.
Jag tilltalades länge av Geists idé för det fanns något naturromantiskt över den; skogens konung säger till människan: Hit men inte längre.
Men senare tiders forskning har punkterat den teorin. Det skedde bland annat genom en studie som publicerades 2010: ”Demythologizing Arctodus simus, the ’Short-Faced’ Long-Legged and Predaceous Bear That Never Was” (Borja Figueirido med flera). En del forskare har till och med hävdat att denna jättebjörn huvudsakligen livnärde sig på växter, och när den åt djur var det som asätare.
Det finns olika sorters naturromantiker. En del överlever inte sin förälskelse.
En del vill hävda att Jon Krakauer i sin bästsäljande dokumentära bok om Christopher McCandless, ”Into the Wild”, skildrar en typisk naturromantiker. Men McCandless, som i åratal hade närt en längtan efter att leva ensam i Alaskas vildmark, dog av svält och sjukdomar när han väl nådde sina drömmars mål i april 1992. Han hittades död efter cirka 130 dagar.
McCandless är ett exempel på en människa som söker sig till vildmarken, inte av kärlek till naturen utan av avsky för städer och svårigheter att umgås med människor.
Den sortens person har liten chans att överleva.
Än mindre chans att överleva har de om de tror att naturen och djuren – även rovdjuren – gärna välkomnar mänsklig närvaro. Timothy Treadwell var ett exempel på detta. När han misslyckades i sina försök att bli skådespelare sjönk han ner i ett hav av sprit och droger, och efter att nästan ha dött av en överdos heroin kom han på att han skulle rädda björnar från risken att utrotas. Han berättar om det i sin bok ”Among Grizzlies: Living with Wild Bears in Alaska” som han skrev tillsammans med Jewel Palovak. Det är lite oklart varför Treadwell väljer just björnar som föremål för sina omsorger, men vi får veta att han tyckt om djur i största allmänhet sedan han var liten. Han stärks i sin förvissning om sitt kall efter sitt första möte med en björn i Alaskas vildmarker. I 13 år levde han nära Alaskas grizzlybjörnar för att bevisa att de inte var farliga för människor om man närmade sig dem på rätt sätt. Han ville också med sin närvaro skydda björnarna från tjuvjakt. Treadwell fick med tiden allt mer uppmärksamhet för sitt arbete, reste runt i USA och höll föredrag och medverkade i tv-program.
2003 hittades resterna av Timothy Treadwell och hans flickvän Amie Huguenard i Katmais nationalpark. De hade angripits och delvis ätits upp av björnar.
Det var första gången i nationalparkens 85-åriga historia som människor dödats av björnar.
Den som vill söka sig till Alaska för att slippa trängas med andra människor tänker rätt. På den stora ytan bor det inte ens 800 000 människor, och befolkningstätheten är knappt en halv person per kvadratkilometer. I resten av USA är det 90 personer per kvadratkilometer (i Sverige 25,8).
Men ska man leva ensam i den miljön måste man vara mindre naiv än McCandless och Treadwell.
Men platsen lockar kanske också genom sin utmanande miljö inte bara dem som vill leva i den vackra naturen, utan också dem som inte väjer för utmaningar. De som vill erövra nya territorier och lägga dem under sig – på ett eller annat sätt.
Var det därför Trump och Putin kunde enas om att ses i Anchorage?
En gång tidigare har ett liknande möte varit nära att genomföras. Stalin och Roosevelt diskuterade vid ett flertal tillfällen under andra världskriget att förlägga ett möte till Alaska. Båda var angelägna om detta, men det gick av praktiska skäl aldrig att genomföra.
Skulle jag själv arrangera ett toppmöte i politiken skulle det äga rum i Anchorage på Upper Huffman Road.
Där finns en så kallad magnetisk kulle. Ställer man bilen där och frikopplar den kommer man att uppleva att bilen rullar uppför backen i stället för nedför. Det hela är en optisk illusion som huvudsakligen beror på frånvaron av en tydlig horisontlinje, vilket gör det svårt att avgöra vad som är vågrätt.
En synnerligen lämplig plats för politiker som ska förhandla och fatta beslut.
Litteratur:
Ilya Vinkovetsky: ”Russian America: An Overseas Colony of a Continental Empire” (Oxford University Press, 2011)
Lydia Black: ”Russians in Alaska: 1732-1867” (University of Alaska Press, 2004)
Jon Krakauer: ”In i vildmarken” (Modernista, 2021)
Timothy Treadwell, Jewel Palovak: ”Among Grizzlies: Living with Wild Bears in Alaska” (Ballantine books, 1999)
Lee A. Farrow: ”Seward’s Folly: A New Look at the Alaska Purchase” (University of Alaska Press, 2016)
Leave a Reply